Leendena. Skratten. Rösterna. Närhet.
Men kanske speciellt doften. Och
tryggheten. Kärleken skulle nog många
nämna. Fast allra mest skulle nog
närvaron nämnas om någon valde att
göra statistik över detta. Närvaron av
att ha just den personen i ens liv som
blivit till saknad då Gud glömde bort.
Dom som Gud glömde.

Tårarna som forsade. Kliché, men kniven i hjärtat som vreds om gång efter gång. Flimrande fragment från en svunnen tid. Någon som en gång varit nära att dö sa att precis innan så spelas en film upp om hur livet hade varit. Gott blandat med dåligt, som en alldeles unik och personlig Gott&Blandat påse. Men för de andra, de som blivit kvar, en film med flimrande fragment från tiden man fick tillsammans. Slänggungan på Grönan och trocadero på tisdag kvällar. Bubblande skratt som kändes ända nere i magen och framtidsplaner lika stora som vårt universum. Så givet, så enkelt. En film på repeat men som för varje år förlorar några flimrande fragment. Som en jobbig gubben i lådan som dyker upp när som, men mest när man inte vill. En ständig påminnelse om hur det en gång var.

Livet har gått vidare. Åren har knallat på och när en kille ifrågasätter om han verkligen kommer bli ihågkommen eller ej så gungar världen till. Han är ung, kanske 13 år, och med blanka ögon, snudd till gråt, ifrågasätter han om han har gjort tillräckligt för att världen ska minnas honom om han dör imorgon. Hans svar blir att han nog inte kommer bli ihågkommen. Inte för alltid. Men det beror inte på att han inte har åstadkommit tillräckligt utan för att världen måste gå vidare. Annars skulle livet och världen för alltid stå stilla. Till minne av alla som varje minut lämnar oss. Vi fortsätter äta middag trots att barn och unga dör. Går till skola och jobb. Missar tunnelbanan och storhandlar. Har fredagsmys och söndagsmiddag. Firar julafton och födelsedagar. Livet har gått vidare. Det måste det.

Den kylande handen som greppade tag om hjärtat. Stegen fram var minimala. De existerade knappt. I sagornas värld dör de onda först. Eller de äldsta. Man ska gå i tur och ordning har de vuxna alltid sagt. Det är mest rättvist. Stegen blev mindre. Varje cell i kroppen skrek av vrede och frustration. Tårar rann av sorg. Hade någon utomstående sett vad som pågick hade den tittat bort. Så mycket sorg i en sådan liten kropp. Sista biten hade benen inte hållit uppe kroppen. Starka armar och en varm famn hade hjälpt till. Att ett hål i vår moder jord kunde vara så djupt men så litet. Den lilla kistan. Sagornas värld var för längesedan glömd och var Gud tagit vägen hade blivit ett olöst mysterium.

Även om han hade kommit fram till att han inte skulle bli ihågkommen för alltid så förstod han att hans närmaste, familj och bästa vän aldrig skulle kunna glömma bort honom. Det skulle inte spela någon roll hur många år som skulle gå eller hur många söndagsmiddagar de skulle äta. Minnet av honom skulle aldrig kunna raderas även om filmen med de flimrande fragmenten skulle tunnas ut. Istället skulle han bli en del av deras vardag. Som en vakande ängel skulle han sitta där uppe och kika ner. När solen sken skulle det vara han som log och när regnet föll skulle det vara han som bevattnade deras värld för att göra den skimrande blå och sprakande grön. Och när åskan dånade skulle det vara han som påminde dom om att livet är till för att levas. Men som avslutning på sitt tal inför sin klass sa han att ”Nej, inte ska jag dö inte. Inte än. Kanske om 100 år.” Men Gud glömde.