det är inte bara en idrott där det handlar om att
pressa sig till yttersta gräns för bästa möjliga prestation.
utan det är även en idrott som ger så mycket mer än prestationer.
det handlar om ett inre lugn som inget annat skulle kunna
ge mig. som min alldeles egna drog.

Musklerna krampar nästan. En efter en. Andetagen blir snabbare och fler.
Ögonlocken spänns och lågan brinner. Själen fylls av jävlar anamma.

Ibland rusar tankarna som om de åker på en motorväg i högsta hastighet. Eller som om dom vore på AutoBahn. De åker åt alla olika håll och kvar står jag i mitten. Lite vilsen och högst förvirrad. Det är då jag sätter mig på cykeln och krossar så det smäller likt en bilolycka av värsta kalibern. Hjärtat får rusa, lungorna maximera och musklerna brinna. Av alla pass i veckan är minst fyra sådana pass. Krossar pass. Då det enbart handlar om en enda sak – att köra  slut på mig själv så det knappt finns kvar någonting efteråt. Vad är meningen med dom passen? Att finna den inre styrkan och bygga upp själ, psyke och självförtroende. Men kanske mest, att hitta lugnet och släppa allt annat för en stund.

Backe ner och backe upp. Kurva till vänster och kurva till höger. Några kilometer slätta. Lätt uppför och lätt nerför. Terrängen är kuperad och jag är i mitt rätta element. Som en fisk i vattnet eller som en apelsinskiva i apelsinmarmelad. Det är jag och cykeln och ingen annan. Mil efter mil lägger jag bakom mig samtidigt som jag skär kurvorna som om jag ska dö imorgon och för varje mil jag lägger bakom mig ju starkare blir jag. Psykiskt. Som om jag för en stund får vara alldeles själv utan andras åsikter, värderingar och ord. Det är bara jag och min tysta cykel. Det är inte tid för eftertanke eller grottning i filosofiska tankar. Tvärtom. Det är tid för att pressa gränserna och känna smaken av blod i munnen och hur andetagen bränner i luftstrupen då lungorna är på jakt efter nytt friskt syre.

Att cykla kommer alltid vara så mycket mer än bara att cykla. Visserligen kommer det alltid vara idrotten närmast mitt hjärta, men det kommer också vara mitt sätt att nå mitt inre. Att få släppa loss och bara kötta tills kropp och knopp är så trött att jag varken vet ut eller in. Som att få flyga men utan vingar, bara släppa taget och go with the flow. Det är när den känslan uppstår, att jag bränner mil efter mil utan känslor och funderingar som jag vet att jag är som bäst. Inga tankar, bara kötta. Inget krångel, bara enkelhet. Jag älskar att pressa min kropp tills jag skriker av smärta och nästan skulle kunna lägga mig på marken och vrida mig av hur ont det gör i benen. När jag når dit så har jag gjort mitt. Allt jag kunnat och lite till. Som att vara levande död i högsta extas nerdrogad av kroppens adrenalin. Det är då jag är som mest levande och mitt i stormens öga av mitt liv. Att bara släppa taget och go with the flow.

Musklerna slappnar av. En efter en. Andetagen blir tyngre och färre.
Ögonlocken blir tyngre och vill falla ner. Själen fylls av rofyllt lugn.