Fåglar viskar i mitt öra lite när som att någon är i fullgång med ett nytt schema åt mig. Eller fåglar och fåglar, inte är det fredsduvor inte! Tror att djävulen har skickat dessa fåglar. Hösten och vintern ska lägga formen för nästa år och som vanligt lär det bli ett sjuhelsikes tufft program. Antar att det kommer bli mesta dels skava sadel men även en hel del fys för att öka muskelvolymen lite här och var. Kan som en hint bara säga att armarna behöver få lite mer och det går aldrig att få för mycket på magen. Men så mycket mer kan jag nog inte berätta. Mer än att det som sagt kommer bli ett levande helvete. Den här hösten och vintern hoppas jag starkt på att jag och intervallerna förblir bästa vänner. Vi har ju faktiskt kommit så långt att vi är det nu!

Men ja, för er som har missat det så kan jag ju berätta att jag har dykt ner i skolbänken igen. Nu är det studier på helfart precis som på gymnasiet och det är en gigantisk utmaning att bita i! Men ämnet är idrott och de grundläggande områdena i det, så att jag har hamnat i mitt rätta element är klart.
Så dagarna är än så länge rätt fyllda av föreläsningar, innebandyturneringar och andra godsaker. Det ryktas om att vi ska ut i bergen och klättra men även testa på motionsgrejer så som stavgång. Det där sistnämnda är jag skeptisk mot. Men jag är villig att bli överbevisad!

3 kommentarer 2011.08.30

tempo:
syftet är att köra så fort så möjligt under en kortare sträcka.
att tänka på: maximera hastighet, kadens, puls.

Kvällens tempopass:

medelsnitt: 84,7%
max: 94,6%

Jag har hamnat i paradiset kort summerat.
1. Träningen är som en dans på rosor
2. Universitetsstudierna verkar bli en ren dröm
Som ni förstår har jag inte alls mycket att klaga över återigen. Livet är bara galet bra. Kvällens pass var tempo och med gårdagens långa intervaller i kroppen så förväntade jag mig att kvällens tempo skulle bli plågsamt, tufft och något att bita i för både psyke och fysik. Och det gick relativt upp och ner. Början av passet gick lätt men i mitten så börjar kroppen säga ifrån och det blev stundvis fruktansvärt galet jobbigt. Men när slutet närmade sig och jag kunde visualisera mållinjen så fick jag tillbaka kraft och lyckades krossa pulsen! Återigen, det handlar om vilken inställning man har och att använda hjärnan när kroppen säger upp sig. Tempokörningen ikväll var lätt ett bevis på att det är så det fungerar!

Nu lite kort om universitetet, GIH och fantastiska kursen. Idag gjorde jag min riktiga universitetsdebut. Jag läste ju två kurser under gymnasietiden i biologi och kemi, men idag var det alltså dax på riktigt! Kortfattat kan jag bara säga, jag har hamnat i paradiset. Alla verkar vara härliga idrottsnördar som älskar idrott över praktiskt taget allt annat. Och med dom orden lär ni väl fatta att jag trivs som fisken i havet?

1 kommentar 2011.08.29

långa intervaller:

syftet med intervallerna är att träna upp förmågan att ligga på hög ansträngningsnivå under lång tid.
att tänka på: hålla konstant tempo genom intervallerna.

Ex. 8 min i 80-85% av max. 2-4 min aktiv vila (mycket lugnt tempo)

Kvällens pass:

medelsnitt: 86,0%
max: 91,2%

Idag flöt det inte på, och inte flög jag fram heller. För vet ni vad? Idag krossade jag med stort K. Långa intervaller stod på agendan och planen var att ligga på 80-85% (precis som i exemplet) genom intervallerna. Men istället landade jag på 86% under intervallerna och skillnaden var inte märkbar. Så antingen har jag, 1. segat under veckan, eller så var jag 2. hög på adrenalin. Eftersom jag har facit i min träningslogg så kan jag snabbt se att jag inte direkt har segat under veckan. Jag har hållit mig till programmet och ibland gått över gränsen. Så mitt svar på varför jag landade på 86% genom intervallerna idag är enkelt, jag var totalt super dunder hög på adrenalin. En helt okej schysst drog producerad av min egna kropp. Jag är galet nöjd med kvällens intervaller och nöjd med veckan i sin helhet. Hade önskat att jag hade varit mer pigg i början av veckan. Men men. Seg kropp är resultatet av förra veckans sinnessjuka träning. Men den här veckan avslutas istället med en adrenalin hög kropp som är redo att slå alla pulssnitt, hastigheter och kadens i taket nästa vecka!

NU KÖR VI!

2 kommentarer 2011.08.28

friidrotts vm – 2011

Sitter och kikar på friidrottsVM och jisses! Vilken dramatik!
Vad ska man säga mer än att Usain Bolt lär vara mäkta besviken över sin tjuvstart! Där gick verkligen luften ur en som tv-tittare och åskådare. Däremot tycker jag faktiskt att det har varit en rätt kul dag som svensk. Moa Hjelmer var grym på 400m för att vara hennes första stora mästerskap, och Carolina Klüft – en femte plats vilket jag helt klart tycker ska ses som godkänt efter att ha kommit dit som inte ens en av de 20 favoriterna. Men nu ser jag lätt framemot herrar 200m där Usain Bolt lär vara mer än taggad på att ta igen missen från idag!

Själv sitter jag och laddar för veckans sista träningspass. Eftersom gårdagen blev lite ofrivillig vilodag pga. släktbestyr så raderas kvällens återhämtningspass och ersätts av ett tufft 85% pass. Ska alltså köra långa intervaller typ. Mer om det får ni update om ikväll efter passet!

3 kommentarer 2011.08.28

mjölksyran är en vanesak.
saltsvetten i ögonen är en vanesak.
lungorna som kippar efter andan är en vanesak.
tacksamheten för att kunna utsätta sig för detta kommer varje dag.

Egentligen kan jag inte förstå hur jag frivilligt utsätter mig för detta. Mjölksyran som bränner ända in i benmärgen och armar som darrar av utmattning. Att jag sedan ligger och rycker som om jag skulle lida av spasmer när jag håller på att somna på kvällarna får mig också att tänka efter. Men egentligen och allra mest. Tacksamhet för att jag kan utsätta mig för detta dag efter dag. Varför? För att det här är ett sådan galet häftigt sätt att prova sina egna gränser på. Visserligen brutalt och ibland helt sinnessjukt. Men allra mesta spännande, utvecklande och vem hade jag varit om jag inte hade idrottat? Idrotten stärker mig som individ, både mitt idrottsliga självförtroende – men allra mest när det gäller mitt privata. Jag vet att jag kan kränga skivstänger som en galning och att min kropp orkar 8minuters intervaller likt en speedad kanin. Jag vet att jag kan – därmed kan jag även andra saker. Med lite övning så. Träning ger färdighet.
nog snackat om filosofiska tankar

ett porträtt av min maskot som hälsar hej till er!

Kvällens pass:

Skivstångintervall pass 70min

styrkan
medelsnitt: 73,1%
max: 80,7%

intervallerna
medelsnitt: 83,6%
max: 88,2%

Jag har lämnat gymmet för ett ta och istället börjar studsa runt på Friskis&Svettis olika skivstångspass. Ibland är det skivstångspin, ibland ren skivstång och ibland skivstångintervall, som idag. Denna lilla justering för att släppa det seriösa för en dryg timme och istället bara njuta av pulserande glädje. Och idag blev det skivstångintervall med Jonas. En plågsam träningsform där kroppen skriker kör och hjärnan ständigt undrar varför den befinner sig där den befinner sig. För det är verkligen så, genom både styrkan och intervallerna gör det ont precis överallt. Inte ont ont i den bemärkelsen att smärtan är farlig och skadlig utan ont ont i den bemärkelsen att kroppen verkligen får ta i ända nerifrån tårna för att orka. Men samtidigt ger just det här passet en sådan galen adrenalinkick att jag inte kan vara utan det.
Hela kroppen får styrketräna. Bröst, axlar, ben, armar, rygg. Hela kitet. Och sedan toppas det med 15min intervaller på 45sekunder. Låter lite, men dom är dödande. Där är det intervaller av blandad variation. Snabb löpning, djupa skidhopp, golvstyrka och mycket mer.
Ikväll kom jag in i salen med en härlig energi och vilja att lyfta tungt. Så jag la på vikter utan dess like och tänkte, det får bära eller brista. Med så mycket jävlar anamma att den nästan rann över så höll jag mig till vikterna jag bestämt passet igenom och hoppade, studsade och sprang som en tok under intervallerna. Svetten rann och hjärtat slog. I en kortare sammanfattning kan jag säga två saker:

1. Passet dödade mig.
2. Jag kommer begravas i min säng lycklig och stolt, I did it.

3 kommentarer 2011.08.26

det finns alltid lite till att ta av.
inställning är allt.

7 dagar träning utan vila, imorgon är det vilodag.
Allt som återstår är ett enda litet ynka pass. Fysträning och löpintervaller står på agendan inför kvällen och nu ska det krossas järnet. Musklerna ska få sin dos och hjärtat in. Att ta det lugnt nu finns inte på världskartan, det är nu det om någon gång är dax att närma sig dödens bristningsgräns. Ett pass kvar innan vilodag. Imorgon ska jag slappa dagen lång så nu är det lika bra att ge järnet från första minuten till den sista. Det går aldrig att ångra sig för att man tog i för lite, men det går alltid att få hjälp att komma tillbaka till livet efter att ha pumpat ur precis allting. Psykiskt såväl som fysiskt. Planen är att efter uppvärmningen gå ut stenhårt och sedan bara öka successivt för att, när intervallerna kommer, öka ännu lite mer och ge hjärtat och lungorna en rejäl utmaning att bita i. Med vilja, jävlar anamma och galen kärlek så kommer det gå utmärkt. Fredag eftermiddag och det är köttar dax x1000. Imorgon är det vilodag. Om jag överlever…

2 kommentarer 2011.08.26

livet är minsann rackarns bra,
lite knasigt bra!

Jag har nog universums största leende på mina läppar just nu. Leendet går inte upp till öronen, nej, mitt leende går upp till himlen för allting är så rackarns bra just nu. Träningen går mot sitt slut och vilodagen är förflyttad. Den kombinationen skulle kunna låta riktigt jobbig och få mig att sucka stort. Men nej, istället ger det mig energi och ännu mer jävlar anamma! Trots måsten till justering i träningsschemat så vill jag avsluta de två passen som är kvar på bästa tänkbara sätt. Jag vill kötta mig igenom dom precis som om det vore vilken dag som helst. Den energin har jag bannemej i kroppen!
Efter förra veckans stenhårda träning som den här veckan övergick till lite lugnare, lugnare procentuellt på pulsen alltså, så svarar kroppen direkt. Jag orkar lyfta tyngre på gymmet, jag orkar cykla snabbare och när jag håller på så känns det som om jag skulle kunna hålla på i evigheter. Stången på 120kg som vanligtvis brukar ta kål på både ben och axlar känns numera helt naturligt att ha där på axlarna. Och när jag står där framför spegeln på gymmet ler jag lite för mig själv. Jag orkar och jag är urstark. Liknande på cykeln. De dödande intervallerna som brukade ta kål på mig både fysiskt och psykiskt känns nu enbart stärkande. Dom är numera givna och inte hatade.
Som ni förstår så har jag inte mycket att klaga över. Varken i mitt idrottsliv eller mitt privata liv. Allting rullar på som smort och det känns som om jag sitter på den lättaste carbon cykeln i hela världen. Att därtill vara kär så det känns som om man har miljarder fjärilar i magen gör det inte direkt värre…

och jag hittade någon som jag kunde dela
mitt liv med. någon lite annorlunda än alla andra
och någon att hålla i handen när stormen blev för stor.
men mest och allra bäst, någon att dela livets glädjedagar med.

så här sprudlande glad kan man vara en torsdag kväll när
man egentligen borde ha gått till sängs för längesedan! tjohopp underbara livet!

5 kommentarer 2011.08.25

varje muskel värker. hjärnan skriker kör
samtidigt som kroppen skriker nej.
då är det bara att kötta lite till.

Jag är trött. Musklerna är trötta och det är två dagar kvar innan vila. Enligt det egentliga schemat så ska det vara vilodag imorgon men lördag kräver träningsledigt så då måste det bli så. Men för att inte gå back på träningskontot så är det träning även imorgon. Men kroppen är trött. Van vid vila på fredagar och det känns. Kroppen är trött men hjärnan är pigg och alert. Den vill kötta tills jag ligger på backen och gråter av trötthet. Men idag är det torsdag och det återstår tre pass innan jag kan stämpla ut och ge mig själv ledigt för en dag. Tre pass till. Egentligen så är det ingenting gentemot vad som redan varit. Gentemot alla pass som gjorts under de senaste åren. Så i det stora hela är tre pass en bagatell. Imorgon vid 19 tiden ska jag känna mig stekt. Innan dess ska jag kötta tills även psyket är slutkört. Det finns alltid lite till.

när man inte tror att det finns något kvar så finns det alltid lite kvar.
det lilla sista som kan krämas ur innan det är okej att stanna.
och när det har används finns det ännu lite till.
allting handlar om inställning. att använda huvudet när kroppen ger
upp och inte orkar mer. för när kroppen säger nej, säger
huvudet ja. kör järnet då.

4 kommentarer 2011.08.25

När andra klagar på att regnet faller från himlen
så är du tyst som en mus. Inte ett knyst kommer
från din mun även fast jag vet att du skulle kunna
ställa dig på ett torg och skrika ur dig frustrationen
och ilskan. När andra klagar på tidiga mornar så
är du innerligt tacksam över att natten i varje fall
gav dig en timmes sömn. Inte ett knyst. Inga tårar.
Ingenting. Sakta bryts du ner men du säger inget,
klagar inget. I väntan på den jävla rättvisan.

Det ordnar sig. Det måste ordna sig. Han upprepar orden. Som om han måste upprepa dem för att hjärnan ska tro på dom. Det ordnar sig. Snart har det gått två år och han fortsätter upprepa orden samtidigt som världen gungar allt mer och stormen blir allt större. Det som förr var okej har nu blivit ett paradis. Han kastas runt likt en liten vante utan kött, blod och känslor. Som om människor tror att det är okej att strunta i honom. Prestigen går före både liv och framtid. Under tiden som människor tar ställning att dom har all rätt i världen att ta makten över någon annans liv så fortsätter han säga att det ordnar sig, det måste det. För han vet att om det inte ordnar sig kommer dagarna vara räknade innan både kropp och själ ger upp. Så han väntar på den jävla rättvisan.

I flera månader har dom väntat på att livet ska ge dom oddsen. Att det ska få bli dom två nu och för alltid. Av enklaste enkelhet där det bara är kärleken som regerar. Helst av allt ska solen skina på dom och himlen vara klarblå, fåglarna kvittra och vattnet porla. Som en saga men invävd med livets alla ting. Kanske skulle någon kalla det för ett helt vanligt liv varken mer eller mindre. Men för dom vore det likt en saga där dom äntligen kan få älska. Men kanske allra mest, där dom äntligen kan bygga på deras framtid med hopp och tro, ljus och oändlighet. Där drömmar kan uppfyllas och spontanitet vara deras närmaste vän. Men hand i hand väntar dom på den jävla rättvisan.

Han har aldrig gråtit. Aldrig skrikit ur sig aggressioner eller frustration. Besvikelsen har aldrig synts och när det har varit som värst har han frågat omgivningen om hur dom mår. Inga klagomål. Inte ett knyst. Snarare tyst som en mus. Även om han vet att dagarna med livet så som det är nu är lätt räknade så faller inga tårar och inga besvikna miner syns. Istället lever han och försöker ta varje tillfälle som finns för skratt och glädje. För han vet att tiden kommer inte gå fortare om han lägger i på sängen och önskar livet att det kan dra åt helvete. Så istället njuter han av det lilla. Försöker le i största möjliga mån från djupet av sitt hjärta och han hoppas, hoppas innerligt, att nästa sommar blir starten på livet som han kan kallas för sitt. Igen. För det blir bättre. Det måste bli det. I väntan på den jävla rättvisan.

Oavsett hur hårt spel livet spelar med oss så kommer vi alltid ha ett val. Att njuta av det lilla eller lägga oss raklånga på sängen och be livet om att ta död på oss. Hur vi vill att saker och ting är upp till oss, vi är vår egen trollkarl.Vi kan fokusera på vilket helvete vi hamnat i med en total orättvisa eller så kan vi njuta av det lilla. Just idag smakade frukosten gott och just idag fick vi vara varandra nära. Hoppet har alltid varit och kommer alltid vara det sista som överger människan. Slå länge vi behåller hoppet så länge kommer livet fortsätta ge oss dagar. För egentligen, vad vore livet utan kamp? Ibland blir kampen lite för stor men även det klarar vi så länge vi behåller hoppet. Men i väntan på den jävla rättvisan, njut av det som finns nu. Kanske är det litet men det är definitivt bättre än ingenting. För en dag vänder vinden, den måste det.

2 kommentarer 2011.08.24

det är inte bara en idrott där det handlar om att
pressa sig till yttersta gräns för bästa möjliga prestation.
utan det är även en idrott som ger så mycket mer än prestationer.
det handlar om ett inre lugn som inget annat skulle kunna
ge mig. som min alldeles egna drog.

Musklerna krampar nästan. En efter en. Andetagen blir snabbare och fler.
Ögonlocken spänns och lågan brinner. Själen fylls av jävlar anamma.

Ibland rusar tankarna som om de åker på en motorväg i högsta hastighet. Eller som om dom vore på AutoBahn. De åker åt alla olika håll och kvar står jag i mitten. Lite vilsen och högst förvirrad. Det är då jag sätter mig på cykeln och krossar så det smäller likt en bilolycka av värsta kalibern. Hjärtat får rusa, lungorna maximera och musklerna brinna. Av alla pass i veckan är minst fyra sådana pass. Krossar pass. Då det enbart handlar om en enda sak – att köra  slut på mig själv så det knappt finns kvar någonting efteråt. Vad är meningen med dom passen? Att finna den inre styrkan och bygga upp själ, psyke och självförtroende. Men kanske mest, att hitta lugnet och släppa allt annat för en stund.

Backe ner och backe upp. Kurva till vänster och kurva till höger. Några kilometer slätta. Lätt uppför och lätt nerför. Terrängen är kuperad och jag är i mitt rätta element. Som en fisk i vattnet eller som en apelsinskiva i apelsinmarmelad. Det är jag och cykeln och ingen annan. Mil efter mil lägger jag bakom mig samtidigt som jag skär kurvorna som om jag ska dö imorgon och för varje mil jag lägger bakom mig ju starkare blir jag. Psykiskt. Som om jag för en stund får vara alldeles själv utan andras åsikter, värderingar och ord. Det är bara jag och min tysta cykel. Det är inte tid för eftertanke eller grottning i filosofiska tankar. Tvärtom. Det är tid för att pressa gränserna och känna smaken av blod i munnen och hur andetagen bränner i luftstrupen då lungorna är på jakt efter nytt friskt syre.

Att cykla kommer alltid vara så mycket mer än bara att cykla. Visserligen kommer det alltid vara idrotten närmast mitt hjärta, men det kommer också vara mitt sätt att nå mitt inre. Att få släppa loss och bara kötta tills kropp och knopp är så trött att jag varken vet ut eller in. Som att få flyga men utan vingar, bara släppa taget och go with the flow. Det är när den känslan uppstår, att jag bränner mil efter mil utan känslor och funderingar som jag vet att jag är som bäst. Inga tankar, bara kötta. Inget krångel, bara enkelhet. Jag älskar att pressa min kropp tills jag skriker av smärta och nästan skulle kunna lägga mig på marken och vrida mig av hur ont det gör i benen. När jag når dit så har jag gjort mitt. Allt jag kunnat och lite till. Som att vara levande död i högsta extas nerdrogad av kroppens adrenalin. Det är då jag är som mest levande och mitt i stormens öga av mitt liv. Att bara släppa taget och go with the flow.

Musklerna slappnar av. En efter en. Andetagen blir tyngre och färre.
Ögonlocken blir tyngre och vill falla ner. Själen fylls av rofyllt lugn.

5 kommentarer 2011.08.23