lite liv i hög kaliber skjuts mot henne när hon
ligger där på soffan med benen i högläge. som
om någon vill ruska liv i henne träffas hon.
både tre och fem gånger. men det händer inte
så mycket. hon ligger kvar och fortsätter zappa
bland kanalerna. varför vet hon egentligen inte.
hon bara gör. i väntan på bättre tider. i tron om
att bättre tider faktiskt finns. men sanningen lyder annorlunda.

Så du drömmer varje dag om det där. Men istället för att göra det så skjuter du upp det. Lite rädd för att släppa taget om det trygga och vanliga. Om slentrianen. Fast mest är du rädd för vad andra ska säga om du stryker regeln om att livet har en repris. Och helst av allt vill du vara som alla andra. Helst av allt och allra mest. För om du går utanför det som alla kallar norm så blir du både mobbad och utpekad. Och vem vill egentligen bli det? Du vill definitivt inte bli det. Så du fortsätter drömma och hoppas på att den där reprisen kommer när du har grävts ner i din grav. Då, då ska du förverkliga dina drömmar. Innan dess ska du mest zappa runt bland kanalerna på tv och ha benen i högläge.

Vi glömde att njuta av det vi hade. Bättre kunde det alltid bli. Och så skulle det bli senare. Drömmarna skrevs upp på en lista och gömdes längst in i byrålådan i väntan på bättre tider. Tiderna där gräset är grönare. Då, när vi hade kommit dit, då skulle vi bannemej göra det. Förblindade av den levnadsprincipen glömde vi allt som susade förbi oss. Istället för att ta chanserna och möjligheterna så fortsatte vi i ledet som alla andra. Någon stackare satte sin fot utanför ledet. Vips var den borta. Vi antog att den hade misslyckats och nu låg skrumpen på en bänk i någon park på Södermalm. Stackars människa. I takt fortsatte vi i ledet med destination ”Livets repris”.

Du hånskrattar dom som tog det där steget utanför ledet. Men när mörkret faller så ligger du under täcket och gråter. Helst av allt hade du velat vara den som vågade ta steget utanför. Helst hade du velat vara den som vågade upptäcka det okända likt astronauter flyger till rymden. Dom som alla beundrar. Eller i varje fall gör du det, i smyg när ingen ser. För när drömmarna tar dig i kragen så finner du lite mod. Du läser några ord sagda av en vis gammal man och önskar att du vågade följa dom men så kommer vardagen och du går till ditt kontorsjobb. Du vågar inte utan faller tillbaka till rutinerna. Steker falukorv och äter makaroner vid klockan 18 och vid 22 ligger du i sängen. Dag blir till vecka och vecka blir till år. Snart ligger du där i din grav och snart kommer reprisen du väntat på.

Men så kom dagen då vi dog och grävdes ner i jorden. In i det sista väntade vi på reprisen och vid vår dödsbädd kom sjuksyster och lade vår lista med drömmar på vårt bröst. Redo för döden och hoppfulla inför reprisen. Som vi väntat och som vi längtat. När vi nått döden samlades vi framför en port. Någon sa att där bakom skulle livet börja. Snart skull vi förverkliga våra drömmar och snart skulle vi börja leva. Vi höll varandra i hand och slöt ögonen, tog ett djupt andetag och någon modig typ i kostym la sin hand på handtaget redo att öppna dörren. Ner med handtaget och vi andades ut. Snart var vi där. Där gräset alltid är lite grönare, lite bättre och lite frodigare. Dörren öppnades och vi klev in. Till ingenting. All vår väntan genom livet ledde till ingenting. Vilket öde. Vilken tragedi. Kontentan blev att vi missade livet i väntan på något som inte fanns. Som om vi alltid trott att det skulle finnas någon jävla repris. Blåst.