den tog ett stryptag runt min hals. slingrade sig runt och höll sig fast likt en orm från djungeln. jag kippade efter lite luft men det fanns ingen. ångesten kom och jag slet mitt hår av desperation.

hur någonting blir bygger från första början
på hur man väljer att se det.
ser man det med ett öppet sinne så blir det där efter
precis som om man ser det med ett stängt så blir det efter det.
hur man väljer att se någonting är
den magiska lösningskombinationen.

Jag förstod det inte då, men nu, några år senare och med en hel del erfarenheter rikare så inser jag att jag hade prestationsångest som yngre. Ibland ledde det till att jag överpresterade. Ibland ledde det till att jag gjorde ett magplask och inte orkade resta på mig eller engagera mig. Rädslan för att misslyckas var enorm och det bästa räckte aldrig. Enligt mig kunde det alltid bli lite bättre. I skolan kunde jag alltid skriva en lite bättre uppsats, inom träningen kunde jag alltid vara lite snabbare eller lyfta lite tyngre. Lite bättre kunde det alltid bli. Just då, under de åren insåg jag inte vad som hände. Jag insåg inte att den enorma pressen jag satte på mig stjälpte mig istället för att hjälpa. Det blev en negativ spiral. Det var en tävling mot mig själv där jag aldrig skulle kunna vinna för prestationsångesten skulle alltid stå som segrare hur mycket jag än försökte, hur duktig jag än var.

En hel del erfarenheter rikare, vissa dyrköpta, har jag lärt
mig att vända min prestationsångest till något positivt.
Till den där sporren jag en gång trodde att den var.

Jag sätter mig på cykeln och har ett intervallpass på 1,5h framför mig. 70 – 20 intervaller är vad som väntar. Den sprakande glöden inom mig tänds till en eld med lågor som fladdrar. 1,5h med ett pulssnitt på 90-95% av max. Inte en enda procent under, i sådana fall har jag misslyckats. Jag börjar och de första fem känns bra, efter fem till börjar energin tryta och kroppen säga ifrån. Efter ytterligare fem skriker kroppen av protest. Nu kliver, den som förut var negativ, prestationsångesten in. Fem till och sedan har jag gjort mitt, då kan jag vara nöjd och stolt. Prestationsångesten skriker och gapar på mig liten en maskot av tuffaste kaliber. Trots att min kropp högljutt protesterar så tar jag mig igenom de fem sista intervallerna och inte en gång har jag legat under 90% av maxpuls.

Det är det här jag har lärt mig av mina erfarenheter.
Att vända prestationsångesten till en fördel istället för nackdel.

Idag kan jag dels känna skillnad mellan vad som är positiv prestationsångest och vad som är negativ. Och dels så kan jag bromsa upp mig själv om det går åt det negativa hållet. Jag vill inte se prestationsångest som ett hinder, handikapp eller som en nackdel. Istället vill jag se det som en tillgång som kan hjälpa mig bli bättre i mina studier och idrotten så väl som vad det än gäller. Efter mycket funderingar och efter många erfarenheter så börjar jag förstå vad som är skillnaden mellan negativ och positiv prestationsångest. För mig är skillnaden att när den är positiv så kan jag känna skillnad mellan den positiva och negativa. Men även att acceptera den och våga se den som en tillgång istället för något som stjälper mig. Jag är övertygad om att det handlar om hur man ser på saker och ting. Att vågar jag se något som en fördel så blir det även där med en fördel. Helst av allt skulle jag inte vilja kalla prestationsångest för just prestationsångest utan hellre som en djupare variant av jävlar anamma. Det får mig att nå mina mål och det gör mig starkare. En tillgång helt enkelt.