när orden tar slut är det handlingarna som får tala.
hoppet är det sista som överger mig, tillsammans blir vi starkare.

du blev tyst.
som om livet sakta rann ur dig.
det var en skräck att höra hur du tystnade.
du som alltid hade något klokt att delge.
men du blev tyst.
som om hoppet försvunnit för längesen.

så länge man behåller hoppet kan allting hända.
förr eller senare vänder vinden.
motvind blir till medvind.

Det brände i mina benen. Hjärtat slog fortare än det brukar göra och det känns faktiskt som om det höll på att slå ut sig ur bröstet. Mjölksyran gjorde  sig påmind och sakta så knöt sig även luftstrupen. Smärtan var total och jag hade en enda tanke som malde genom mitt huvud: ”Ge aldrig upp.” Så jag fortsatte. Trampade på som om jag ska dö imorgon och längst inuti, i djupet av hjärtat svämmade det över av känslor. Jag fann styrkan och pressade mig igenom alla bristningsgränser. Körde nästan över mig själv. Helt frivilligt. Någonstans handlade det om att aldrig ge sig. Därför lät jag känslorna komma idag. Jag krossade mig igenom en vägg. En glasvägg. En vägg av känslor. Rädsla, lycka, tårar, glädje, frustration. I samma takt som mjölksyran steg inom mig och svetten rann så levde jag livet lite extra. Mer. Jag har aldrig njutit så mycket som jag gjorde idag under ett pass där pulsen stadigt låg över 85% av max. Hjärtats slag och smärtan i benen påminde mig om livet, om att det är här och nu. Och att den där reprisen som så många verkar vänta på faktiskt aldrig kommer komma. För livet är här och nu. Nu och inte imorgon eller igår. Utan nu. Det var som om kvalitén på mitt liv ökade. Jag blev rikare. När 14min återstod av passet fällde jag en tår. Eller snarare några stycken. Av känslor men mest av tacksamhet. För att du påminner mig om livet och att våga leva. Att se lösningar istället för problem och möjligheter istället för hinder. Du gör mig rikare och du gör mig lyckligare. Jag brukar tänka mig dig när jag kör över mig själv både två och tre gånger. När den brutala smärtan slår igenom min kropp så tänker jag att du ger aldrig upp, du kämpar och en sak som vi båda vet är att hoppet är det sista som överger oss. En vis person sa en gång: ”Tillsammans blir man starkare.” Och jag hör din röst när min energi börjar tryta. Jag hör hur du skriker på mig, peppar mig och samtidigt din lena röst som säger: ”Jag kommer alltid heja på dig.” Då fylls jag av ny fräsch energi. Orkar lite till. För orkar du, ja då orkar jag.