lite extra levande en måndag kväll som få.
lite extra levande då svetten rann nerför mitt ansikte.
lite extra levande när lyckan gjorde kullerbyttor i mitt hjärta.
lite extra levande och död när mjölksyran slog till och jag skrek rakt ut i luften.

att slita så hårt att benen nästan
blöder är vad livet handlar om.det kan låta både brutalt såväl
som galet men när man väl har testat en gång så är man för alltid fast. känslan och
ruset tillsammans med smärtan. likt en drog tagen direkt in i blodet. jag minns känslan av att ha
två ben. men mest minns jag känslan av att jag förflyttade min kropps begränsningar åtta centimeter till.

90min intervaller

medelpuls inkl. uppvärmning & nedvarvning: 87,9%
maxpuls: 94,2%

Pass variant:
70-20 intervaller. Ren mjölksyra träning.
Under intervallerna ligger pulsen så nära
max som möjligt, dvs 90-95% av max.
Målet är 20 intervaller med en paus på
2min efter den tionde intervallen.

Mjölksyran krossade mig likt en kardemummakärna krossas i en mortel!
Den brutala smärtan sved i kroppen som om jag satt på en spisplatta som var uppvriden till max. Under sista intervallerna var jag nära på att ge upp flertalet gånger. Spykänslan kom krypande och allra helst hade jag lagt mig över styret och gett upp. Men med rätt insikt fortsatte jag och krossade mig igenom de sista intervallerna och det var en ren lättnad när jag kunde trycka av pulsklockan och enbart fokusera på att andas.

Under inledande uppvärmning kändes kroppen i kanon form och med ett lätt fyspass igår kväll kändes det som om jag skulle klara kvällens intervallpass galant. Men när fem intervaller hade rullat och det var fem kvar innan pausen på 2min kändes kroppen totalt utpumpad. Jag har nog inte varit så trött på länge som jag var då. Med lite friskt vatten i kroppen klarade jag de sista fem innan pausen och de där 2min var en ren dröm i ett paradis. Lite som att ligga på en strand med solen strålande och en apelsinjuice i ena handen. Men så började det hela igen efter 2mins paradis. Och sista tio var som sagt en fruktansvärd plåga.

Nu sitter jag här lycklig och stolt över mig själv.
Jag klarade det och jag gjorde det dessutom förbannat bra! (Om jag får säga det själv) Men kroppen är död och imorgon väntar en halv vilodag – lyxigt! Som sagt, jag minns känslan av att ha två ben. Jag hoppas benen har återuppstått imorgon.