bilderna skickas ut live till världen.
nyheten rullar och vi nås av den.
ännu ett liv har skördats. luften går
ur oss som kan relatera till vad som
precis har skett och orättvisan är vår
närmaste vän just då. det som till
en början var ett intresse blev till en
passion med evig kärlek som slutade i en tragedi.

Så värmer solen så där härligt. Himlen är klarblå och vinden är alldeles stilla. Det är som om luften står still. Svetten känns längs ryggraden och vid tinningarna rinner den ner på kinderna. Glasögonbågarna spänner lite lätt bakom öronen. Jag känner ruset i kroppen och hur adrenalinet slår till. Tramptagen är av kraft och blicken är fäst långt borta. Det är jag och min cykel. Ingenting annat existerar. Hjulen mot asfalten och jag svischar fram. Farten och friheten. Hastigheten får mitt hjärta att slå dubbelslag samtidigt som jag skär kurvan. Jag skär den som om jag skulle dö imorgon. Brutalt och hårt. Som om livet inte har några fler dagar. Min kärlek är total och jag är komplett när jag sitter på sadeln.

Wouter Weylandt och Carla Swart älskade sin sport. Dom var den hängiven och dom offrade det största möjliga i sin jakt på att bli den bästa av de bästa. Dom är två av de cyklister som gått bort genom åren. På grund av deras passion och kärlek var dom beredda på att offra det största  men, med all säkerhet, något dom aldrig trodde att de skulle behöva offra. När bilderna sändes ut live på Wouter Weylandt under Giro d’Italia i år tappade cykelsporten andan för ett ta. Där var gränsen nådd. Plötsligt spelade det ingen roll hur många cyklister som dopar eller ej dopar sig, plötsligt spelade det ingen roll vem som skulle vinna eller vem som var snabbast över mållinjen. En ung cyklist hade avlidit och en tragedi var ett faktum.

Kroppen pumpas full av mjölksyra. Benen svider, nästan brinner och varje liten muskel gör ont. Det känns som om luftstrupen har krympt och att det knappt kommer ner någon luft till lungorna. Hjärtat slår på högsta frekvens och maxpulsen är nådd för längesedan. Backen är seg och brant, det känns som om jag håller på att bestiga Mount Everest på cykel. Det är brutalt och smärtsamt. Blod, svett och tårar. Men samtidigt en fascination utan dess like. När kroppen jobbar på sin maxnivå och för varje meter jag närmar mig krönet så förflyttar jag mina fysiska gränser några millimeter till. Det är en kamp mellan mig och backen där det bara finns en vinnare, jag. Smärtan är oviktig när glädjen och kärleken till sporten är oändlig.

Doping är den ständigt återkommande frågan inom cykelsporten. Det publiceras knappt inte en ända artikel om cykling där doping inte ingår. Inför varje stor etapptävling diskuteras doping och vilka som är och inte är dopade. Och doping är ett problem. Men det är ett problem som cykelsporten inte blundar för. Tävlingscyklister testas ofta och man letar efter syndabockarna med ljus och lykta överallt, ingen ska få komma undan. Men mitt i den enorma diskussionen om vilka som är rena eller ej glöms de trogna bort. Dom som sliter dag som natt, mil efter mil, timme efter timme. Dom som är så hängivna och så förälskade i sin sport att dom är beredda att offra sina liv. Dom glöms bort. Och istället blir cykling en nedsvärtad sport där glädjen och passionen får stå i skuggan för dom som faller för frestelsen att dopa sig.

För mig har cykling alltid handlat om glädje, kärlek och passion. Men även om en kärleksfull och fascinerande gemenskap oavsett ålder. Det är en sport som passar ung som gammal och där vi alla kan mötas längs världens alla landsvägar på samma villkor, duktig som mindre duktig. Nyheten om nya dopade cyklister kommer titt som tätt men för oss som håller på på grund av kärleken och passionen så kommer antalet dopade cyklister aldrig spela någon roll, egentligen. I våra ögon kommer dom alltid vara stämplade som fuskare och som idrottare som borde portas från sporten redan första gången dom faller för frestelsen. Men deras val att fuska kommer vi, alla andra, få stå till svars för så länge dopingen fortsätter och speciellt, så länge som media fortsätter att ge störst uppmärksamhet till fuskarna istället för de hängivna. Och saken är den, av oss alla som är aktiva så är andelen som dopar sig egentligen minimal. Störst andel av oss som håller på är rena och fullständigt förälskade och passionerade i vår sport. Cykel är en sport.