bilderna skickas ut live till världen.
nyheten rullar och vi nås av den.
ännu ett liv har skördats. luften går
ur oss som kan relatera till vad som
precis har skett och orättvisan är vår
närmaste vän just då. det som till
en början var ett intresse blev till en
passion med evig kärlek som slutade i en tragedi.

Så värmer solen så där härligt. Himlen är klarblå och vinden är alldeles stilla. Det är som om luften står still. Svetten känns längs ryggraden och vid tinningarna rinner den ner på kinderna. Glasögonbågarna spänner lite lätt bakom öronen. Jag känner ruset i kroppen och hur adrenalinet slår till. Tramptagen är av kraft och blicken är fäst långt borta. Det är jag och min cykel. Ingenting annat existerar. Hjulen mot asfalten och jag svischar fram. Farten och friheten. Hastigheten får mitt hjärta att slå dubbelslag samtidigt som jag skär kurvan. Jag skär den som om jag skulle dö imorgon. Brutalt och hårt. Som om livet inte har några fler dagar. Min kärlek är total och jag är komplett när jag sitter på sadeln.

Wouter Weylandt och Carla Swart älskade sin sport. Dom var den hängiven och dom offrade det största möjliga i sin jakt på att bli den bästa av de bästa. Dom är två av de cyklister som gått bort genom åren. På grund av deras passion och kärlek var dom beredda på att offra det största  men, med all säkerhet, något dom aldrig trodde att de skulle behöva offra. När bilderna sändes ut live på Wouter Weylandt under Giro d’Italia i år tappade cykelsporten andan för ett ta. Där var gränsen nådd. Plötsligt spelade det ingen roll hur många cyklister som dopar eller ej dopar sig, plötsligt spelade det ingen roll vem som skulle vinna eller vem som var snabbast över mållinjen. En ung cyklist hade avlidit och en tragedi var ett faktum.

Kroppen pumpas full av mjölksyra. Benen svider, nästan brinner och varje liten muskel gör ont. Det känns som om luftstrupen har krympt och att det knappt kommer ner någon luft till lungorna. Hjärtat slår på högsta frekvens och maxpulsen är nådd för längesedan. Backen är seg och brant, det känns som om jag håller på att bestiga Mount Everest på cykel. Det är brutalt och smärtsamt. Blod, svett och tårar. Men samtidigt en fascination utan dess like. När kroppen jobbar på sin maxnivå och för varje meter jag närmar mig krönet så förflyttar jag mina fysiska gränser några millimeter till. Det är en kamp mellan mig och backen där det bara finns en vinnare, jag. Smärtan är oviktig när glädjen och kärleken till sporten är oändlig.

Doping är den ständigt återkommande frågan inom cykelsporten. Det publiceras knappt inte en ända artikel om cykling där doping inte ingår. Inför varje stor etapptävling diskuteras doping och vilka som är och inte är dopade. Och doping är ett problem. Men det är ett problem som cykelsporten inte blundar för. Tävlingscyklister testas ofta och man letar efter syndabockarna med ljus och lykta överallt, ingen ska få komma undan. Men mitt i den enorma diskussionen om vilka som är rena eller ej glöms de trogna bort. Dom som sliter dag som natt, mil efter mil, timme efter timme. Dom som är så hängivna och så förälskade i sin sport att dom är beredda att offra sina liv. Dom glöms bort. Och istället blir cykling en nedsvärtad sport där glädjen och passionen får stå i skuggan för dom som faller för frestelsen att dopa sig.

För mig har cykling alltid handlat om glädje, kärlek och passion. Men även om en kärleksfull och fascinerande gemenskap oavsett ålder. Det är en sport som passar ung som gammal och där vi alla kan mötas längs världens alla landsvägar på samma villkor, duktig som mindre duktig. Nyheten om nya dopade cyklister kommer titt som tätt men för oss som håller på på grund av kärleken och passionen så kommer antalet dopade cyklister aldrig spela någon roll, egentligen. I våra ögon kommer dom alltid vara stämplade som fuskare och som idrottare som borde portas från sporten redan första gången dom faller för frestelsen. Men deras val att fuska kommer vi, alla andra, få stå till svars för så länge dopingen fortsätter och speciellt, så länge som media fortsätter att ge störst uppmärksamhet till fuskarna istället för de hängivna. Och saken är den, av oss alla som är aktiva så är andelen som dopar sig egentligen minimal. Störst andel av oss som håller på är rena och fullständigt förälskade och passionerade i vår sport. Cykel är en sport.

7 kommentarer 2011.07.24

för att jag aldrig får nog av känslan
av svett som rinner längs med ryggraden

fullproppad av adrenalin trots en relativt seg kropp lyckades jag
njuta av benböjen när skivstången vägde som mest. hela 120kg var det.

60min fysträning
20min löpband
10min rörlighet
10min stretch

vader:        20kg & 50kg = varierande övningar 2×5
ben:           50kg, 70kg & 120kg = benböj en 4a + 2×3
triceps:     12kg, 14kg & 16kg = hantel en 4a + 2×3
biceps:      8kg = hantel 2×5
axlar:         10kg & 12,5kg = skivstång en 4a + 2×3
mage:       20kg & 15kg = varierande övningar 2×5, 2×30, 2×5
rygg:          25kg = skivstång & pilatesboll 2×5 & 2×30
bröst:        20kg & 25kg = bänkpress en 4a + 2×3

Jag fortsätter med mitt upplägg om att köra tyngre vikter och färre repetitioner. Än så länge är resultatet fortfarande lysande och jag känner mig starkare än någonsin. Med detta upplägg även under vinterns grundträning kommer jag vara Bamsestark nästa säsong. Något jag dock ska fundera lite på är om jag ska höja vikterna under vintern för att bygga mer muskler. Givetvis på rätt ställen så det inte blir negativa konsekvenser för cyklingen.

Innan passet idag var jag både seg och trött. Kroppen har slitit hårt under veckan och det känns. Så lite halv pessimistisk åkte jag till gymmet med inställningen om att det får gå som det går. Resultatet blev dock något helt annat. När jag väl klev in genom dörrarna spratt det i hela kroppen av energi och adrenalin. 20min löpning som inledning följdes av töjning innan jag hamnade i vikternas och skivstängernas paradis. Underbart är ordet! 60min senare var det en trött Matilda som landade på stretchmattorna. Men mycket nöjd.

5 kommentarer 2011.07.24

allting grundas på kärlek, passion och glädje.
utan det kan jag lika gärna sluta på en gång.

för er som undrar så följer här en uppdatering
angående min fysiska status i dagsläget.

hur jobbigt det än är så är det resan till framgång som allt handlar om.
egentligen är det oviktigt hur det blir i slutänden.
huvudsaken är att jag har njutit av varje sekund dit.

Hur det går.
Med full speed och ingen meskörning går det oväntat bra just nu. Med lite vila och mest slit så känns kroppen urstark. Även om det är närmre 2011 års grundträning än den som var förra året så har jag insett att grundträningen i vintras hjälper mig än. Min kropp orkar prestera nästintill max på alla pass vecka ut och vecka in. Fysiskt tror jag inte att jag någonsin har varit i så bra form som jag är nu. Intervallpassen är brutala men jag orkar genomföra dom och jag har inga pulsdippar vilket tyder på att jag är både stark och utvilad även om känslan ibland inte är den samma.

Känslan.
För tillfället är jag inne i ett sådant där härligt flow att det känns som om jag äger hela vida världen. Den känslan är ett enormt viktigt maktredskap under träningspassen. Med hjälp av flowkänslan kan jag pusha mig lite mer och få ut det där sista lilla. Jag lyssnar inåt och har med erfarenheter lärt mig att våga stanna när det känns fel eller om något strular. Men som sagt, för tillfället kan jag inte klaga på någonting. Jag känner mig urstark och när jag känner mig så, så är jag även det fysiskt.

Träningspassen.
Att ändra om så mycket i träningsschemat som jag gjorde inför våren/sommaren trodde jag skulle leda till smärta, mer än vad det har gjort alltså, och i värsta fall skador. Men mer än halvvägs in i schemat inser jag att det fungerar oväntat bra. Det som jag fann som en nackdel var att inte ha någon hel vilodag utan bara två halva men med lite omstyrning har jag nu en hel vilodag och en halv under veckorna. Resultatet av den förändringen har enbart varit positivt, både fysiskt såväl som psykiskt. Jag tror att den hela vilodagen är ett viktigt kugghjul för att det ska hålla hela veckorna utan alltför fysiska påfrestningar, mer än vad det är alltså, men även för att hålla borta mentala dippar som jag lätt tror kan komma om man aldrig kan släppa träningen helt.

Form.
Eftersom det just nu är hårdkörning är det svårt att säga något om formen. Det känns bra och kroppen svarar på all träning, både cykel och gym. Men hur den egentligen är återstår nog att se efter några dagars vila, ev. lättare träning. Mina erfarenheter säger mig att jag kommer behöva 2-3 dagar vila innan jag exakt vet var min form står. Jag kommer hålla det här schemat veckan ut och under nästa vecka ta helt ledigt 2-3 dagar efter varandra. Efter det kommer jag kunna återkomma med en mer exakt utläggning om min form.

8 kommentarer 2011.07.19

lite extra levande en måndag kväll som få.
lite extra levande då svetten rann nerför mitt ansikte.
lite extra levande när lyckan gjorde kullerbyttor i mitt hjärta.
lite extra levande och död när mjölksyran slog till och jag skrek rakt ut i luften.

att slita så hårt att benen nästan
blöder är vad livet handlar om.det kan låta både brutalt såväl
som galet men när man väl har testat en gång så är man för alltid fast. känslan och
ruset tillsammans med smärtan. likt en drog tagen direkt in i blodet. jag minns känslan av att ha
två ben. men mest minns jag känslan av att jag förflyttade min kropps begränsningar åtta centimeter till.

90min intervaller

medelpuls inkl. uppvärmning & nedvarvning: 87,9%
maxpuls: 94,2%

Pass variant:
70-20 intervaller. Ren mjölksyra träning.
Under intervallerna ligger pulsen så nära
max som möjligt, dvs 90-95% av max.
Målet är 20 intervaller med en paus på
2min efter den tionde intervallen.

Mjölksyran krossade mig likt en kardemummakärna krossas i en mortel!
Den brutala smärtan sved i kroppen som om jag satt på en spisplatta som var uppvriden till max. Under sista intervallerna var jag nära på att ge upp flertalet gånger. Spykänslan kom krypande och allra helst hade jag lagt mig över styret och gett upp. Men med rätt insikt fortsatte jag och krossade mig igenom de sista intervallerna och det var en ren lättnad när jag kunde trycka av pulsklockan och enbart fokusera på att andas.

Under inledande uppvärmning kändes kroppen i kanon form och med ett lätt fyspass igår kväll kändes det som om jag skulle klara kvällens intervallpass galant. Men när fem intervaller hade rullat och det var fem kvar innan pausen på 2min kändes kroppen totalt utpumpad. Jag har nog inte varit så trött på länge som jag var då. Med lite friskt vatten i kroppen klarade jag de sista fem innan pausen och de där 2min var en ren dröm i ett paradis. Lite som att ligga på en strand med solen strålande och en apelsinjuice i ena handen. Men så började det hela igen efter 2mins paradis. Och sista tio var som sagt en fruktansvärd plåga.

Nu sitter jag här lycklig och stolt över mig själv.
Jag klarade det och jag gjorde det dessutom förbannat bra! (Om jag får säga det själv) Men kroppen är död och imorgon väntar en halv vilodag – lyxigt! Som sagt, jag minns känslan av att ha två ben. Jag hoppas benen har återuppstått imorgon.

2 kommentarer 2011.07.18

lite liv i hög kaliber skjuts mot henne när hon
ligger där på soffan med benen i högläge. som
om någon vill ruska liv i henne träffas hon.
både tre och fem gånger. men det händer inte
så mycket. hon ligger kvar och fortsätter zappa
bland kanalerna. varför vet hon egentligen inte.
hon bara gör. i väntan på bättre tider. i tron om
att bättre tider faktiskt finns. men sanningen lyder annorlunda.

Så du drömmer varje dag om det där. Men istället för att göra det så skjuter du upp det. Lite rädd för att släppa taget om det trygga och vanliga. Om slentrianen. Fast mest är du rädd för vad andra ska säga om du stryker regeln om att livet har en repris. Och helst av allt vill du vara som alla andra. Helst av allt och allra mest. För om du går utanför det som alla kallar norm så blir du både mobbad och utpekad. Och vem vill egentligen bli det? Du vill definitivt inte bli det. Så du fortsätter drömma och hoppas på att den där reprisen kommer när du har grävts ner i din grav. Då, då ska du förverkliga dina drömmar. Innan dess ska du mest zappa runt bland kanalerna på tv och ha benen i högläge.

Vi glömde att njuta av det vi hade. Bättre kunde det alltid bli. Och så skulle det bli senare. Drömmarna skrevs upp på en lista och gömdes längst in i byrålådan i väntan på bättre tider. Tiderna där gräset är grönare. Då, när vi hade kommit dit, då skulle vi bannemej göra det. Förblindade av den levnadsprincipen glömde vi allt som susade förbi oss. Istället för att ta chanserna och möjligheterna så fortsatte vi i ledet som alla andra. Någon stackare satte sin fot utanför ledet. Vips var den borta. Vi antog att den hade misslyckats och nu låg skrumpen på en bänk i någon park på Södermalm. Stackars människa. I takt fortsatte vi i ledet med destination ”Livets repris”.

Du hånskrattar dom som tog det där steget utanför ledet. Men när mörkret faller så ligger du under täcket och gråter. Helst av allt hade du velat vara den som vågade ta steget utanför. Helst hade du velat vara den som vågade upptäcka det okända likt astronauter flyger till rymden. Dom som alla beundrar. Eller i varje fall gör du det, i smyg när ingen ser. För när drömmarna tar dig i kragen så finner du lite mod. Du läser några ord sagda av en vis gammal man och önskar att du vågade följa dom men så kommer vardagen och du går till ditt kontorsjobb. Du vågar inte utan faller tillbaka till rutinerna. Steker falukorv och äter makaroner vid klockan 18 och vid 22 ligger du i sängen. Dag blir till vecka och vecka blir till år. Snart ligger du där i din grav och snart kommer reprisen du väntat på.

Men så kom dagen då vi dog och grävdes ner i jorden. In i det sista väntade vi på reprisen och vid vår dödsbädd kom sjuksyster och lade vår lista med drömmar på vårt bröst. Redo för döden och hoppfulla inför reprisen. Som vi väntat och som vi längtat. När vi nått döden samlades vi framför en port. Någon sa att där bakom skulle livet börja. Snart skull vi förverkliga våra drömmar och snart skulle vi börja leva. Vi höll varandra i hand och slöt ögonen, tog ett djupt andetag och någon modig typ i kostym la sin hand på handtaget redo att öppna dörren. Ner med handtaget och vi andades ut. Snart var vi där. Där gräset alltid är lite grönare, lite bättre och lite frodigare. Dörren öppnades och vi klev in. Till ingenting. All vår väntan genom livet ledde till ingenting. Vilket öde. Vilken tragedi. Kontentan blev att vi missade livet i väntan på något som inte fanns. Som om vi alltid trott att det skulle finnas någon jävla repris. Blåst.

7 kommentarer 2011.07.17

vet du?
jag vet inte riktigt säkert själv.
men jag tror mig kunna säga att jag älskar dig.
i varje fall i närheten av något sådant som sägs heta äska.
varför kanske du undrar?
sanningen är att jag har ingen aning.
ingen komplett i varje fall.
det börjar någonstans i september och tar slut där oändligheten stannar.
vilken röra och utsvävning.
men vem sa egentligen att älska är lätt?
inte var det jag.
och det var inte du.
men när vi ses är det som om min värld blir lite spralligare.
dina läppar mot mina och jag är fast.
det är inte som någon saga men det är vackert.
på vårt alldeles egna vis.
rätt villkorslöst vill jag nog kalla det men ändå säkert.
vi har aldrig sagt det rakt ut.
att här med är det du och jag till döden skiljer oss åt.
men jag lämnar dig aldrig.
varken i ljus eller mörker.
för ett liv utan dig är också ett liv.
men ett sådant liv vill jag inte ens försöka leva.
du gör mig komplett.
och du är perfekt precis som du är.
med dina fel och brister.
vilken kliché att säga egentligen.
fast det är ju faktiskt så.
oddsen är inte våra.
snarare i en samlad krigsarmé står dom emot oss.
ibland undrar jag vad vi gjorde för fel.
men i andra stunder så vet jag nog svaret.
vi är lite annorlunda.
inte som alla andra när vi går där på gatan.
det är nog den detaljen.
som egentligen är liten.
men som ibland blir stor.
däremot så har jag lovat mig själv en sak.
att annorlunda alltid ska vara coolast.
kanske är det därför jag är kvar.
eller kanske är det för att det är du.
jag tror på det sistnämnda.
för varje gång vi ses är det som om något händer.
det är som om jag håller på att få en hjärtattack.
och den känslan.
den känslan betyder bara en sak.
villkorslös.
säker.
trygg.
oändlig.
passionerad.
kärlek.
du.
och.
jag.
blir.
vi.
två.

6 kommentarer 2011.07.13

den tog ett stryptag runt min hals. slingrade sig runt och höll sig fast likt en orm från djungeln. jag kippade efter lite luft men det fanns ingen. ångesten kom och jag slet mitt hår av desperation.

hur någonting blir bygger från första början
på hur man väljer att se det.
ser man det med ett öppet sinne så blir det där efter
precis som om man ser det med ett stängt så blir det efter det.
hur man väljer att se någonting är
den magiska lösningskombinationen.

Jag förstod det inte då, men nu, några år senare och med en hel del erfarenheter rikare så inser jag att jag hade prestationsångest som yngre. Ibland ledde det till att jag överpresterade. Ibland ledde det till att jag gjorde ett magplask och inte orkade resta på mig eller engagera mig. Rädslan för att misslyckas var enorm och det bästa räckte aldrig. Enligt mig kunde det alltid bli lite bättre. I skolan kunde jag alltid skriva en lite bättre uppsats, inom träningen kunde jag alltid vara lite snabbare eller lyfta lite tyngre. Lite bättre kunde det alltid bli. Just då, under de åren insåg jag inte vad som hände. Jag insåg inte att den enorma pressen jag satte på mig stjälpte mig istället för att hjälpa. Det blev en negativ spiral. Det var en tävling mot mig själv där jag aldrig skulle kunna vinna för prestationsångesten skulle alltid stå som segrare hur mycket jag än försökte, hur duktig jag än var.

En hel del erfarenheter rikare, vissa dyrköpta, har jag lärt
mig att vända min prestationsångest till något positivt.
Till den där sporren jag en gång trodde att den var.

Jag sätter mig på cykeln och har ett intervallpass på 1,5h framför mig. 70 – 20 intervaller är vad som väntar. Den sprakande glöden inom mig tänds till en eld med lågor som fladdrar. 1,5h med ett pulssnitt på 90-95% av max. Inte en enda procent under, i sådana fall har jag misslyckats. Jag börjar och de första fem känns bra, efter fem till börjar energin tryta och kroppen säga ifrån. Efter ytterligare fem skriker kroppen av protest. Nu kliver, den som förut var negativ, prestationsångesten in. Fem till och sedan har jag gjort mitt, då kan jag vara nöjd och stolt. Prestationsångesten skriker och gapar på mig liten en maskot av tuffaste kaliber. Trots att min kropp högljutt protesterar så tar jag mig igenom de fem sista intervallerna och inte en gång har jag legat under 90% av maxpuls.

Det är det här jag har lärt mig av mina erfarenheter.
Att vända prestationsångesten till en fördel istället för nackdel.

Idag kan jag dels känna skillnad mellan vad som är positiv prestationsångest och vad som är negativ. Och dels så kan jag bromsa upp mig själv om det går åt det negativa hållet. Jag vill inte se prestationsångest som ett hinder, handikapp eller som en nackdel. Istället vill jag se det som en tillgång som kan hjälpa mig bli bättre i mina studier och idrotten så väl som vad det än gäller. Efter mycket funderingar och efter många erfarenheter så börjar jag förstå vad som är skillnaden mellan negativ och positiv prestationsångest. För mig är skillnaden att när den är positiv så kan jag känna skillnad mellan den positiva och negativa. Men även att acceptera den och våga se den som en tillgång istället för något som stjälper mig. Jag är övertygad om att det handlar om hur man ser på saker och ting. Att vågar jag se något som en fördel så blir det även där med en fördel. Helst av allt skulle jag inte vilja kalla prestationsångest för just prestationsångest utan hellre som en djupare variant av jävlar anamma. Det får mig att nå mina mål och det gör mig starkare. En tillgång helt enkelt.

7 kommentarer 2011.07.11

förut brukade vi titta på varandra i smyg. le lite så där genant men inte så mycket mer. jag minns att jag tyckte du såg ensam ut, som om du skrattade för lite. nu tittar vi på varandra och ler. öppet och pirrigt.

60min – återhämtning på cykeln

medelpuls: 81,0%
maxpuls: 84,2%

Nämen hej hallå! Två inlägg på en och samma dag, vad har hänt? Ett mirakel! Eller nja, men i varje fall. Nu ikväll leker jag rebell och är uppe efter 23. Har inte ens borstat tänderna än och funderar på om jag ska krypa ner under täcket efter tandborstningen och se på en film. Rebell var det ju!
Men ikväll har jag kört ett återhämtningspass, mumsat tonfisksallad á la mamma, träffat bästa Elin och gått på en promenad. Så mycket rebell är jag nog inte. Har dessutom ägnat en timme åt att skriva på min bok (!!!!) Bok ja! Jisses, förstår inte vad jag har gett mig in på. Skriva en bok. Stort och väldigt otypiskt mig. Men rebell är det ju. Har hållit på ett bra ta nu och kan stolt läsa igenom 132 sidor snart. Eller så raderar jag det. Vem vet.

Men nu till det viktiga… min träningsvecka!
Den här veckan började galant. Intervaller avlöstes med tempo och distans som blev till backar men som blev till pangpunka. Aj då. Där tog det braiga slut dessvärre. Men vad ska man säga, allt kan man ju inte få. I sin helhet har passen den här veckan varit bra. I onsdags var jag seg och sliten men med lite jävlar anamma så kunde jag ro torsdagen i hamn. Lördag blev vila med 3 rätters middag och söndagen har varit bra. Återhämtningspasset nu ikväll får godkänt och med en ledsen cykel låter jag den vila imorgon och gästar gymmet istället. Men nu ska jag gå till kojs och leka rebell i någon timme eller två med en film. Adjöken!

4 kommentarer 2011.07.10

mitt i ett flow av kärlek, glädje och komplett lycka. när blodet rusar och leendet når upp till öronen.då rockar livet som när U2 rockar loss med ”beautiful day”.

5 dagar och inte ett ord från mig! Vilken skandal kan tyckas. Men vet ni, jag har inte haft tid. Istället har jag smekt landsväg och skurit kurvor som om jag ska dö imorgon. Där till har jag biffat till mig på gymmet och dragit på mig löparskorna för djävulska intervaller. Sedan har jag faktiskt hunnit med en pang punktering som lät som en explosion. Kvällarna har spenderats med vänner och jag har frossat i jordgubbar och bra musik. Jag tror mig kunna säga att de 5 dagarna som jag har varit tyst här har varit livet i sitt esse!
att jag sedan glömde uppdatera er om det är väl inget
som jag direkt är stolt över men men.
Ja, den här kära hemsidan som bringar mig mycket glädje ska ju handlar om mig och mitt cykliga liv. Jag ska bli bättre på att uppdatera er efter träningspasset och blanda upp det med lite komik, tragedi och ett och annat vist ord om jag kan finna något sådant. Jag ska leta med ljus och lykta i världens alla vrår. Tills jag har genomfört ett träningspass eller har lite visdom att dela med mig av så får ni skruva upp volymen och njuta av U2!

4 kommentarer 2011.07.10

när orden tar slut är det handlingarna som får tala.
hoppet är det sista som överger mig, tillsammans blir vi starkare.

du blev tyst.
som om livet sakta rann ur dig.
det var en skräck att höra hur du tystnade.
du som alltid hade något klokt att delge.
men du blev tyst.
som om hoppet försvunnit för längesen.

så länge man behåller hoppet kan allting hända.
förr eller senare vänder vinden.
motvind blir till medvind.

Det brände i mina benen. Hjärtat slog fortare än det brukar göra och det känns faktiskt som om det höll på att slå ut sig ur bröstet. Mjölksyran gjorde  sig påmind och sakta så knöt sig även luftstrupen. Smärtan var total och jag hade en enda tanke som malde genom mitt huvud: ”Ge aldrig upp.” Så jag fortsatte. Trampade på som om jag ska dö imorgon och längst inuti, i djupet av hjärtat svämmade det över av känslor. Jag fann styrkan och pressade mig igenom alla bristningsgränser. Körde nästan över mig själv. Helt frivilligt. Någonstans handlade det om att aldrig ge sig. Därför lät jag känslorna komma idag. Jag krossade mig igenom en vägg. En glasvägg. En vägg av känslor. Rädsla, lycka, tårar, glädje, frustration. I samma takt som mjölksyran steg inom mig och svetten rann så levde jag livet lite extra. Mer. Jag har aldrig njutit så mycket som jag gjorde idag under ett pass där pulsen stadigt låg över 85% av max. Hjärtats slag och smärtan i benen påminde mig om livet, om att det är här och nu. Och att den där reprisen som så många verkar vänta på faktiskt aldrig kommer komma. För livet är här och nu. Nu och inte imorgon eller igår. Utan nu. Det var som om kvalitén på mitt liv ökade. Jag blev rikare. När 14min återstod av passet fällde jag en tår. Eller snarare några stycken. Av känslor men mest av tacksamhet. För att du påminner mig om livet och att våga leva. Att se lösningar istället för problem och möjligheter istället för hinder. Du gör mig rikare och du gör mig lyckligare. Jag brukar tänka mig dig när jag kör över mig själv både två och tre gånger. När den brutala smärtan slår igenom min kropp så tänker jag att du ger aldrig upp, du kämpar och en sak som vi båda vet är att hoppet är det sista som överger oss. En vis person sa en gång: ”Tillsammans blir man starkare.” Och jag hör din röst när min energi börjar tryta. Jag hör hur du skriker på mig, peppar mig och samtidigt din lena röst som säger: ”Jag kommer alltid heja på dig.” Då fylls jag av ny fräsch energi. Orkar lite till. För orkar du, ja då orkar jag.

8 kommentarer 2011.07.05