”Live the dream, live your dream, find what you’re passionate about. Do it, live it and your soul come to life and when that happens you’re gonna make a profound impact on everybody around you.”

Josh Dueck

Annorlunda är coolast.
Följa magkänslan är det modigaste.
Våga göra det du vill och resultatet kommer blir det bästa.
Ingenting är omöjligt – omöjligt blir det när vi ser hinder istället för lösningar.

Varför har vi människor en sådan stor rädsla för att följa våra drömmar? Varför vågar vi inte rota i oss själva och verkligen hitta just det där som vår själ brinner för? Beror det på rädsla? Beror det på jantelagen? Eller beror det på att bekvämlighet?
Internationellt sett vågar människor leva ut sina drömmar. Spelar ingen roll om det handlar om idrott, bli modell, tjäna pengar, skriva bestsellers eller bli pilot. Människor internationellt sett vågar leva ut sina drömmar. Och dom kämpar med livet som insats för att nå dit. Men så når vi landet i norr, Sverige. Vackra underbara Sverige med gröna skogar och gula rapsfält. Mellanmjölk Sverige. Här är vi så hiskligt rädda för att vara annorlunda, följa magkänslan och dessutom bli framgångsrika. Att följa sina drömmar är att synda och gör vi något som sticker ut är det helt okej för andra att göra oss till mobbningsoffer. Ingen fara alls. Snarare är det så det ska vara. Men vad är det som gör att det blir så? Hur kan skillnaden mellan oss här i Mellanmjölk Sverige och resten av världen generellt vara så stor? Vad är det dom har som vi inte har? Eller vad är det vi har som inte dom har?

Det finns inget som är så coolt som att följa sina drömmar och våga göra det man själv vill. Att gå in för något så mycket att man är beredd att viga sitt liv åt det är ännu häftigare och modigare. Att dessutom vara beredd att offra sitt liv för det är en hjälteinsats. I varje fall enligt mig. Kanske låter det både galet så väl som sjukt, nästintill psykvarning. Men jag tycker det. Att se cyklisterna som kör Girot och Touren ger mig gåshud. Och inte för deras fantastiska cykelstil och klädmedvetenhet utan för att jag vet att dom kör med deras liv som insats. Deras passion och kärlek till deras sport är så stor att de är beredda att dö. Är det inte en hjälteinsats så säg?
Hur många är beredda att göra det?

Jag tror att skillnaden mellan Mellanmjölk Sverige och resten av världen generellt är att i resten av världen så är det okej att vara så passionerad och förälskad i något att man är beredd att offra sitt liv för det. I Mellanmjölk Sverige blir man istället stämplad som psykiskt sjuk om man ens nämner det. I resten av världen generellt sätt så är det okej att följa sin passion och det blir ännu mer okej om man samtidigt försöker sprida budskapet om att följa det hjärtat säger. I Mellanmjölk Sverige suckar vi istället när någon guru pratar i tv om att man ska lyssna till sitt inre och följa sitt hjärta. Vi suckar, stönar och skakar på huvudet. ”Kan dom aldrig få nog? Vilket tjat!”

Att lyssna till sitt inre, följa sitt hjärta, leva efter sin passion och leva ut sin dröm handlar om att bejaka sig själv sin ensam individ. Att bejaka sig själv som enbart mig och ingen annan. Det handlar om att våga lita på sig själv och tro så mycket på sig själv att man vet att man har rätt. Att leva en dröm och leva just ens egna dröm är den största belöning man kan ge sig själv. En skyldighet var och en har gentemot sig själv och enbart sig själv. Om alla skulle våga gå efter sina drömmar så skulle vår värld se annorlunda ut. Kreativiteten och passionen skulle flöda och det skulle ge utrymme för var och en att växa. Bli bättre och starkare, som individer och som flock. Det kommer alltid vara coolast att vara annorlunda och att följa sin magkänsla kommer alltid att vara modigast. Så våga, våga göra det just du vill. Det handlar om att leva och livet, det går inte i repris.