idrotten är inte allt.
det är fruktansvärt roligt.
ett ganska extremt sätt att testa sina gränser.
och att utvecklas, inte bara fysiskt utan på alla sätt.

Klänningen i silke sitter bra på mig också. Likaså de guldfärgade högklackade skorna.
Sminket får också sin plats. Lite puder, lite rouge, mascara och läppglans.
Allting toppas med en väska dekorerad med guldskimrande paljetter.
Jag är inte bara en cyklist som har cykelkläder. Även jag kan.

365 dagar om året, 24/7 dygnet runt lever jag med idrotten som min ständiga följeslagare. Sömnen, maten och vad jag väljer att göra och inte göra kan på något sätt knytas an till idrotten. I julas tränade jag på självaste julafton. På nyåret tränade jag på självaste nyårsafton. Ingen alkohol och enbart mat som stärker min kropp. Tidiga kvällar och tidiga mornar. Allting pressas in i ett tydligt format, men för vad? För min ständiga följeslagare. Cyklingen. Min träning. Det planeras in i minsta detalj hur allting ska gå tillväga för att jag ska klara av att pressa min kropp till den yttersta gränsen och för att kunna prestera optimalt. Inget annat är tillräckligt bra.
Men samtidigt. Under dessa 365 dagarna om året, 24/7 dygnet runt så finns det något mer. En helt vanlig tjej som håller på att bli vuxen, hitta sig själv och sin plats här i världen. Så fullkomligt övertygad om att det är coolast att vara annorlunda och våga följa sin magkänsla men som precis som alla nästanvuxna faller då och då. Känner sig malplacerad och vilsen. Precis som alla andra. Men ändå inte.
När livet gör sig extra påtagligt så inser jag att idrotten är långtifrån allt. När Wouter Weylandt så tragiskt avled under årets upplaga av Giro d’Italia tappade jag andan. Även om jag inte kände honom eller ens var på plats så blev det så påtagligt. Bilderna som sändes ut till världen gav mig en klump i magen. Hur mycket ska man offra för sin idrott? Var går gränsen mellan sunt och osunt? Finns det ens en gräns? Och om den finns, vad avgör vad som är vad? Jag brukar förespråka att livet är här och nu, det man vill ska man satsa på och det är coolast att följa sin egna magkänsla. Men när bilderna sändes ut på Wouter Weylandt så kändes det inte som om cyklingen spelade någon roll. Då för stunden kändes den som en liten bagatell, som en fis i rymden. För där och då var det bara en sak som spelade roll och det var livet. Hur skört det är och hur snabbt allting kan kastas om.
Jag kommer inte sluta älska min idrott och jag kommer inte sluta skära kurvor brutalt. Men idrotten är inte allt. Det är fruktansvärt kul och skulle jag dö när jag cyklar, när det än är – om två år eller om fyrtio -  så kommer jag dö lycklig. Men den där andra delen, det vanliga livet där jag ibland känner mig malplacerad och vilsen betyder minst lika mycket. Hur man än vrider och vänder på det, hur mycket jag än skaver sadel så är livet så mycket mer än solbrillor, färgglada strumpor, carbon och cykelkläder.