Från himlens vita moln vakar du över oss och ser hur du lever kvar hos oss
ibland går luften ur en när något händer. vid de tillfällena tappar allt annat sin betydelse. där och då vill man inget hellre än att få tillbaka luften. men kanske framförallt livet. men som vi alla vet så är livet funtat på det viset att det då och då sker saker som aldrig borde få hända.
För några år sedan funderade jag en del på värken i hjärtat. Hur något som egentligen var emotionellt kunde göra så fruktansvärt ont i hjärtat. Det värkte och värkte. Ibland dag som natt. Det var som om någon gett mig ett gift av smärta som aldrig avtog. Och Claes Hultlings ord: ”Man behöver inte acceptera, det räcker att lära sig leva med det” kändes ytterst äkta. För oavsett vad alla sa så visste jag att jag aldrig skulle kunna acceptera vad som skett.
I samma takt som fler och fler sa att tiden läker alla sår så insåg jag att det var så fel som det kunde bli. Saknaden skulle vara lika evig som tiden som återstod för mig här på vår jord och sorgen skulle nog aldrig riktigt helt försvinna. Vissa dagar i framtiden skulle kännas lika krampaktiga som dagen då det hände. Så jag funderade på värken i hjärtat och på varför just du rycktes ifrån oss. ”Vem som helst förutom du” sa jag full av egoism men helt ärligt.
Och så händer det igen. Den här gången är jag någon som står långt bort och bara kan ana smärtan och sorgen. Men samtidigt så vet jag så väl. Minns som om det var igår det var jag som fick beskedet. Jag minns och kan känna hur rädslan kryper sig på. Rädslan som kommer ur vetskapen om att det kommer ske igen. Jag kommer stå där igen med hjärtat fyllt av värkande gift och skaka på huvudet samtidigt som jag vrålar av ilska innan jag faller ihop av utmattning. Sådant här ska inte ske. Och det är när det som inte får hända som vi slutar bry oss om allting annat. Vid den tidpunkten spelar bara just det här roll.
Kommentarer
2011.06.09 - Malin I Form
Hmm, jo, det kan hända att jag gjorde men har lite dålig koll på hur hon ser ut och vem hon är så är inte helt 100%! :)
2011.06.09 - Hockeyfrugan
Oj vad jag håller med dig i känslan ”vem som helst men inte du”. Precis så kände jag när jag förlorade min mamma för 14 år sedan.
Haha, ja jag försöker i alla fall. Kommer blir lite svårare nu eftersom jag fått nytt jobb i grannstaden så jag måste pendla. Ja, nu ska cykeln bara komma hem hit också, den är ju hos pappa nu.
2011.06.10 - Sofia
Det låter helt fruktansvärt. Det är hemskt när något så jobbigt händer en själv. Men på nåt sätt är det minst lika jobbigt att så bredvid och se på när ens nära går igenom något som man vet hur det känns. Man kan inte säga eller göra något för att det ska bli bättre. Man får bara hoppas att det blir bättre. Även om det blir det eller inte.
2011.06.10 - Helena
Det är så det är. Man kommer inte över vissa saker, man lär sig att leva med det. Och visst kan det kännas som ett slag i magen, att höra att tiden läker alla sår. För hur långt tid det än går, kan det kännas som att hjärtat kampar. Och det gör så ont, så ont. Men, det verkar som att du kan leva med det. Kanske inte alla minuter alla dagar, men de flesta i alla fall. För jag tror att du lever när du cyklar, när du älskar, när du skrattar. Jag tror faktiskt det.
2011.06.11 - emma härnqvist
det är bra med mig :) ska snart kicka igång lördagen med en powerwalk! själv?
2011.06.12 - elin
Är tillbaka i verkligheten igen!!
Är inte säker på vad som hänt, men jag känner igen känslan du beskriver, smärtan, sorgen.
hur mår du nu?
kramar
2011.06.15 - Elin
Jag hoppas att du i alla fall orka läsa en liten peppande kommentar så småning om, men jag skriver en i alla fall nu så får du väl se den när du orkar. Vilket jag hoppas blir snart, alltid lika bra att läsa dina inlägg, amn blir klokare. Liksom det här inlägget. Smärtan är ofta total när det händer. Chocken gör det värre. Ilskan gör det värre. Längtan gör det värre. Livet gör det värre emellanåt.
Men liksom allt kommer det då det lägger sig. Smärtan kommer finnas kvar, på något sätt, men allt som gör det vätte avtar.
Stå på dig
kramar
2011.06.08 - Susanne
Första gången som jag såg det var på Midsommar för ett gäng år sedan… Massor av träd glimrade utav det i kvällens sken… Det var trolskt! På samma gång som det var liiite spooky haha… :P