plötsligt blev något annat så mycket viktigare. det kändes som en påminnelse från det förflutna. från den där sommardagen i augusti för några år sedan. jag föll tillbaka i takt med hans ord och aldrig hade livet varit så påtagligt som när vi, två unga människor, diskuterade döden. det var öppet, rakt och från djupet av våra hjärtan.

det finns något som är viktigare.
tro det eller ej så är det så.
hur mycket jag än vrider och vänder på det.
det är viktigare än alla timmar och alla mil.
jag är inte förlorad utan det.
men jag är en våt fläck av något som en gång var.

• vad som än händer så kommer jag alltid att älska dig •

Halvvägs in i vårt samtal försvann min glädje för cyklingen. För mitt idrottande och tränande överhuvudtaget. Halvvägs in i vårt samtal blåstes lågan ut och även om det inte var planerat så var det det enda rätta. Lika givet som att jag behöver en cykel för att kunna cykla.

”Jag precis som du är livrädd. Livrädd för vad som kommer hända.
Men det ska gå bra det här. Det måste vi tro. Och hoppet är ju det sista som överger oss, eller hur?”

Vi, han och jag, hade vårt vanliga samtal. Skrattade och njöt av varandras sällskap. Det var inte på märkvärdigt egentligen, men det kom att bli mer än så. Det kom att bli en påminnelse om att aldrig ta för givet igen. Från att ha pratat om väder och vind, om min träning och hans jobb så föll vi. In i oss själva, men tillsammans. Om jag försöker minnas alla våra samtal som vi har haft, och dom är många – tro mig – så finns det inget som har varit så här djupt. Så här skört. Vi fläkte upp våra hjärtan inför varandra och tog oss i kragen. Samtalet kom att handla om döden. Om rädslan och om att tillsammans, då klarar man allt.
Där någonstans, mitt emellan rädslan och att tillsammans klarar man allt så föll glädjen bort för mitt idrottande. Där och då insåg jag att trots att livet har visat mig fingret förr och trots att jag efter varje gång har lovat mig själv att aldrig mer ta för givet så hade jag hamnat i  fällan. I fällan av att ta någon älskad för givet. Tydligen hade jag inte lärt mig att när som, var som, hur som kan den man älskar vara borta. En oskyldig krasch på cykeln, lite lösgrus i en kurva med motorcykeln. Så lite men ändå allt.

Det blev både fem och åtta käftsmällar på en gång. Det finns inget som är så viktigt som dom man älskar. Och det må vara så att jag inte är förlorad utan honom, men ett liv utan honom är ett liv jag aldrig ens vill försöka leva eller ens försöka ta mig igenom.

Allt som inte tillhör idrotten blev viktigare. Umgås med vänner, åka på semester, ha grillkvällar, gå på middagar. Vad som helst förutom att cykla var viktigt. Jag gjorde några försök till att hitta tillbaka. Plockade ut cykeln, körde några mil men suget fanns inte där. Tankarna var på andra håll och aldrig hade det känts så viktigt att lyssna till vad mitt inre sa. Så jag släppte cyklingen helt. Jag tog det till och med så långt att jag sa till mig själv: ”Återvänder aldrig glädjen så är det okej att sluta. Det är ingen fara om det är det du vill Matilda.” Frånvaron från cyklingen gled över till en inre känslomässig resa tillsammans med honom.

Jag vill inte se det här som en motgång eller ett bakslag, snarare som en framgång. Ett enkelt samtal om livet blev till en inre känslomässig resa där jag utvecklades. Jag lät mig själv att se idrotten som prio 2 och jag fann det okej när jag tog det till verklig handling. Visserligen höll det mig ifrån bra och viktig träning men det spelar ingen roll. Det finns något som är viktigare än idrotten, än träningen, än cyklingen. Det var någonstans mitt i den påminnelsen som glädjen också så sakteligen började återvända. När han sa: ”Jag vet att du kommer bli bäst av alla fastän det inte känns så just nu” så kändes det som om den där lite missanpassade pusselbiten plötsligt hade slipats till och blivit perfekt. Så perfekt att den föll på plats. Tillsammans klarar man allt. Men framför allt, motgång är framgång. Det är då vi vågar lyssna till oss själva och gå på vad magkänslan säger oss. Min sa den här gången att jag skulle släppa allt som heter cykling och träning. Och resultatet, det blev en starkare, bättre och modigare Matilda, både privat och i cyklingen.