plötsligt blev något annat så mycket viktigare. det kändes som en påminnelse från det förflutna. från den där sommardagen i augusti för några år sedan. jag föll tillbaka i takt med hans ord och aldrig hade livet varit så påtagligt som när vi, två unga människor, diskuterade döden. det var öppet, rakt och från djupet av våra hjärtan.

det finns något som är viktigare.
tro det eller ej så är det så.
hur mycket jag än vrider och vänder på det.
det är viktigare än alla timmar och alla mil.
jag är inte förlorad utan det.
men jag är en våt fläck av något som en gång var.

• vad som än händer så kommer jag alltid att älska dig •

Halvvägs in i vårt samtal försvann min glädje för cyklingen. För mitt idrottande och tränande överhuvudtaget. Halvvägs in i vårt samtal blåstes lågan ut och även om det inte var planerat så var det det enda rätta. Lika givet som att jag behöver en cykel för att kunna cykla.

”Jag precis som du är livrädd. Livrädd för vad som kommer hända.
Men det ska gå bra det här. Det måste vi tro. Och hoppet är ju det sista som överger oss, eller hur?”

Vi, han och jag, hade vårt vanliga samtal. Skrattade och njöt av varandras sällskap. Det var inte på märkvärdigt egentligen, men det kom att bli mer än så. Det kom att bli en påminnelse om att aldrig ta för givet igen. Från att ha pratat om väder och vind, om min träning och hans jobb så föll vi. In i oss själva, men tillsammans. Om jag försöker minnas alla våra samtal som vi har haft, och dom är många – tro mig – så finns det inget som har varit så här djupt. Så här skört. Vi fläkte upp våra hjärtan inför varandra och tog oss i kragen. Samtalet kom att handla om döden. Om rädslan och om att tillsammans, då klarar man allt.
Där någonstans, mitt emellan rädslan och att tillsammans klarar man allt så föll glädjen bort för mitt idrottande. Där och då insåg jag att trots att livet har visat mig fingret förr och trots att jag efter varje gång har lovat mig själv att aldrig mer ta för givet så hade jag hamnat i  fällan. I fällan av att ta någon älskad för givet. Tydligen hade jag inte lärt mig att när som, var som, hur som kan den man älskar vara borta. En oskyldig krasch på cykeln, lite lösgrus i en kurva med motorcykeln. Så lite men ändå allt.

Det blev både fem och åtta käftsmällar på en gång. Det finns inget som är så viktigt som dom man älskar. Och det må vara så att jag inte är förlorad utan honom, men ett liv utan honom är ett liv jag aldrig ens vill försöka leva eller ens försöka ta mig igenom.

Allt som inte tillhör idrotten blev viktigare. Umgås med vänner, åka på semester, ha grillkvällar, gå på middagar. Vad som helst förutom att cykla var viktigt. Jag gjorde några försök till att hitta tillbaka. Plockade ut cykeln, körde några mil men suget fanns inte där. Tankarna var på andra håll och aldrig hade det känts så viktigt att lyssna till vad mitt inre sa. Så jag släppte cyklingen helt. Jag tog det till och med så långt att jag sa till mig själv: ”Återvänder aldrig glädjen så är det okej att sluta. Det är ingen fara om det är det du vill Matilda.” Frånvaron från cyklingen gled över till en inre känslomässig resa tillsammans med honom.

Jag vill inte se det här som en motgång eller ett bakslag, snarare som en framgång. Ett enkelt samtal om livet blev till en inre känslomässig resa där jag utvecklades. Jag lät mig själv att se idrotten som prio 2 och jag fann det okej när jag tog det till verklig handling. Visserligen höll det mig ifrån bra och viktig träning men det spelar ingen roll. Det finns något som är viktigare än idrotten, än träningen, än cyklingen. Det var någonstans mitt i den påminnelsen som glädjen också så sakteligen började återvända. När han sa: ”Jag vet att du kommer bli bäst av alla fastän det inte känns så just nu” så kändes det som om den där lite missanpassade pusselbiten plötsligt hade slipats till och blivit perfekt. Så perfekt att den föll på plats. Tillsammans klarar man allt. Men framför allt, motgång är framgång. Det är då vi vågar lyssna till oss själva och gå på vad magkänslan säger oss. Min sa den här gången att jag skulle släppa allt som heter cykling och träning. Och resultatet, det blev en starkare, bättre och modigare Matilda, både privat och i cyklingen.

5 kommentarer 2011.06.30

vet inte vad det var. kanske var det hans stöttande ord, kanske var det längtan eller kanske var det bara det där att pusselbitarna föll på plats. hur det än var så var det ett rent himmelrike när jag hittade hem igen.

Återhämtningspass
Cykling – 50km

snitthastighet: 28km/h
maxhastighet: 42km/h

medelpuls: 79,2%
maxpuls: 83,1%

T . I . L . L . B . A . K . A

Det är lättnadens ord som kommer ur mig  i kväll. Det mentala som har varit trögflytande likt ketchup när man har glömt tagit bort skyddsplasten har återvänt och dagens 50km av ren återhämtningsträning kändes som 5km. Tankarna är lite olika om vad det är som har gjort att jag tappade suget för cyklingen överhuvudtaget men jag är rätt säker på vad det är och det kommer jag delge er i ett senare inlägg. Nu, tillbaka till dagens lyckorus.
Jag, precis som ni alla – antar jag- har haft strålande sommarväder! Det är så här den svenska sommaren ska vara! Så en dag som denna kunde ju bara spenderas på ett enda sätt, nämligen ute på landsvägen med ben till raketer. Trots att det var ett återhämtningspass så höll sig farten uppe rejält, det var en del backar dock, men med nästintill vindstilla så fanns det inte så mycket motstånd. 50km av mestadels slätta kändes som ett sunt och bra val då det ändå faktiskt är halv vilodag idag. Men vilodag eller ej, det spelar inte så stor roll, det som spelar roll är att jag återigen njuter av att sitta och skava sadel. Och där till att det går rykande fort. Och formen, ja den är bättre än den var innan det mentala blev till trögflytande ketchup.

går inte att känna så mycket annat än glädje
när man skär kurvor som om man skulle dö imorgon…

9 kommentarer 2011.06.28

you’ve got to follow your passion. you’ve got to figure out what it is you love – who you really are. and have the courage to do that. i believe that the only courage anybody ever needs is the courage to follow your own dreams.

jag är inte förlorad utan dig.
men
ett liv utan dig är också ett liv, men ett sådant liv vill jag inte ens försöka leva.

3 kommentarer 2011.06.27

det lite små hatade gymmet men som är ack så bra.
lite extra bra när man i superman tröjor dyker upp och gör en sällskap.

tillbaka i träningens rampljus och jag trivs som saltgurkan i saltvattnet. borta bra men hemma bäst, oj så det stämmer! nu finns det ingen återvända, gasen i botten och siktet är ställt framåt. precis som en klok kille sa till mig: ”det är bara att se framåt.”

Lite rörlighetsträning.
Magträning i massor.
Kraftig benträning.
Lite allt möjligt.

Och så har jag gjort en gästvisit på gymmet iförd min sprillans nya Asics tröja. Som en liten recension av den så är jag mycket nöjd trots att den är minst en storlek för stor men med hjälp av lite tråd och nål så ska jag nog kunna fixa i ordning det så att den blir som gjuten efter mig. Å andra sidan så är den himmelskt skön och samlar upp svetten på ett utmärkt sätt, tack o bock till Asics för att ni skickar sådana fina paket hem till mig – tack!

Men nu tillbaka till hur min gästvisit på gymmet gick.
Det var folktomt och för en gångs skull spelades det faktiskt bra musik ur högtalarna så det fanns inte mycket att klaga på. Något jag kanske saknade lite var en blå superman tröja att titta lite på men vadå, man kan ju inte få precis allt man vill här i världen! Jag är nöjd och glad de gånger jag får träna och titta på den samtidigt.
Så ja. Jag började på crosstrainern för att testa mina ben som lider av lite träningsvärk efter 8-9km löpning och backintervaller i torsdags. Det var ett ta sedan jag snörade på mig löparskorna för sådana skogsbravader! Så crosstrainern kändes som ett bra alternativ att mjuka upp på och bra det var. Efter en liten kortare evighet där så spatserade jag vidare till pilatesbollarna och varvade magträning med ryggträning. Upp o ner, ner o upp. 6 repetitioner senare så fann jag mig själv i en Smithmaskin redo för benträning i form av byggarträning samt explosivträning. Efter det kom all den där tråkiga träningen. Axlar, armar, bröst. Skulle betala mycket för att slippa den men få samma resultat av att ligga på stranden och surpla apelsinjuice med isbitar i!

45min senare avslutade jag hela kalaset med 15min rörlighetsträning och stolt som en höna klappade jag mig själv på axeln när jag dessutom kom ihåg att stretcha.
Imorgon börjar en ny träningsvecka som ska bli en ordentlig träningsvecka med 10pass, 2 halva vilodagar och rejält med cykling. Tankarna är sorterade och jag är tillbaka. Tänk så mycket bra lite uppehåll kan göra, och tänk så mycket bra det är att ha dig (du vet vem) i sitt liv. Med dig blir motvind till medvind!

7 kommentarer 2011.06.26

”jag vet att du kommer att bli bäst
av alla fastän det inte känns så just nu”

30km – tempo

medelpuls: 86,9%
max: 92,1%

30km tempo är avklarat och det var en fin teststräcka för kropp och knopp. Efter en kortare period av trött kropp och sviktande självförtroende så har cyklingen fått stå tillbaka. Andra saker har prioriterats och för första gången på länge så insåg jag en gång för alla att idrotten är långtifrån allt. Livet är så mycket mer än idrott. Det är fruktansvärt kul. På ett rätt brutalt sätt. Det ger chansen till att kunna pressa kroppen på ett sätt som man innan trodde var omöjligt och trots att det tär på både kropp och själ så ger det tillbaka obeskrivligt mycket. Men som sagt, och som jag skrev i ett inlägg här nedanför, jag är så mycket mer än bara solbrillor, färgglada strumpor, carbon och cykelbränna.
Men dagens 30km tempo har tagit tillbaka en del av mitt gamla jag. Det gamla jaget som älskade att pressa kroppen till max och som dyrkade cykling likt en egen skapad religion är tillbaka.

Det var 30km som flög fram och jag kände mig stark från början till slut. Helt okej bana som gav utrymme för maximal prestation och det var skönt att inte vara tvungen att hålla tillbaka för att orka lite brantare backar. Det var mest slätta och det gled på fint i de få lite brantare partierna. Det är lite väl tidigt för att säga att jag är helt tillbaka men med gårdagen i minnet så känns det lovande. Några fler sådana här prövningar och jag är tillbaka på landsvägen i samma fina form som innan.

3 kommentarer 2011.06.23

”Live the dream, live your dream, find what you’re passionate about. Do it, live it and your soul come to life and when that happens you’re gonna make a profound impact on everybody around you.”

Josh Dueck

Annorlunda är coolast.
Följa magkänslan är det modigaste.
Våga göra det du vill och resultatet kommer blir det bästa.
Ingenting är omöjligt – omöjligt blir det när vi ser hinder istället för lösningar.

Varför har vi människor en sådan stor rädsla för att följa våra drömmar? Varför vågar vi inte rota i oss själva och verkligen hitta just det där som vår själ brinner för? Beror det på rädsla? Beror det på jantelagen? Eller beror det på att bekvämlighet?
Internationellt sett vågar människor leva ut sina drömmar. Spelar ingen roll om det handlar om idrott, bli modell, tjäna pengar, skriva bestsellers eller bli pilot. Människor internationellt sett vågar leva ut sina drömmar. Och dom kämpar med livet som insats för att nå dit. Men så når vi landet i norr, Sverige. Vackra underbara Sverige med gröna skogar och gula rapsfält. Mellanmjölk Sverige. Här är vi så hiskligt rädda för att vara annorlunda, följa magkänslan och dessutom bli framgångsrika. Att följa sina drömmar är att synda och gör vi något som sticker ut är det helt okej för andra att göra oss till mobbningsoffer. Ingen fara alls. Snarare är det så det ska vara. Men vad är det som gör att det blir så? Hur kan skillnaden mellan oss här i Mellanmjölk Sverige och resten av världen generellt vara så stor? Vad är det dom har som vi inte har? Eller vad är det vi har som inte dom har?

Det finns inget som är så coolt som att följa sina drömmar och våga göra det man själv vill. Att gå in för något så mycket att man är beredd att viga sitt liv åt det är ännu häftigare och modigare. Att dessutom vara beredd att offra sitt liv för det är en hjälteinsats. I varje fall enligt mig. Kanske låter det både galet så väl som sjukt, nästintill psykvarning. Men jag tycker det. Att se cyklisterna som kör Girot och Touren ger mig gåshud. Och inte för deras fantastiska cykelstil och klädmedvetenhet utan för att jag vet att dom kör med deras liv som insats. Deras passion och kärlek till deras sport är så stor att de är beredda att dö. Är det inte en hjälteinsats så säg?
Hur många är beredda att göra det?

Jag tror att skillnaden mellan Mellanmjölk Sverige och resten av världen generellt är att i resten av världen så är det okej att vara så passionerad och förälskad i något att man är beredd att offra sitt liv för det. I Mellanmjölk Sverige blir man istället stämplad som psykiskt sjuk om man ens nämner det. I resten av världen generellt sätt så är det okej att följa sin passion och det blir ännu mer okej om man samtidigt försöker sprida budskapet om att följa det hjärtat säger. I Mellanmjölk Sverige suckar vi istället när någon guru pratar i tv om att man ska lyssna till sitt inre och följa sitt hjärta. Vi suckar, stönar och skakar på huvudet. ”Kan dom aldrig få nog? Vilket tjat!”

Att lyssna till sitt inre, följa sitt hjärta, leva efter sin passion och leva ut sin dröm handlar om att bejaka sig själv sin ensam individ. Att bejaka sig själv som enbart mig och ingen annan. Det handlar om att våga lita på sig själv och tro så mycket på sig själv att man vet att man har rätt. Att leva en dröm och leva just ens egna dröm är den största belöning man kan ge sig själv. En skyldighet var och en har gentemot sig själv och enbart sig själv. Om alla skulle våga gå efter sina drömmar så skulle vår värld se annorlunda ut. Kreativiteten och passionen skulle flöda och det skulle ge utrymme för var och en att växa. Bli bättre och starkare, som individer och som flock. Det kommer alltid vara coolast att vara annorlunda och att följa sin magkänsla kommer alltid att vara modigast. Så våga, våga göra det just du vill. Det handlar om att leva och livet, det går inte i repris.

4 kommentarer 2011.06.21

jag brukade digga runt till ”Aten är våran stad” och drömma om guldmedaljer och vinster. då och då hoppade och skuttade jag dessutom. som en dans utan någon ordentlig koordinationsförmåga. Aten är inte min stad men jag diggar, drömmer och dansar precis som förr!

Min kropp strejkar på högsta nivå. Den är trött och skriker vila. Inte optimalt kanske men ibland blir det inte som man vill. Tankarna snurrar runt en del på vad det är som gör att det är så här. Har jag tränat för mycket? Pressat kroppen för hårt? Vilat för lite? Eller är det bara dax för en rejäl vilodos. Även om det är mitt i säsongen och solen lyser som aldrig förr. Kanske är det dax att sätta stopp nu innan något annat inträffar.
Och vet ni en sak?
För första gången sedan drygt ett år lyssnar jag på min kropp och tar till mig vad den säger. Jag vill inte pressa lite till och sedan få allvarliga skador, jag tar hellre det säkra före det osäkra. Självklart är det surt som satan när kroppen inte gör som hjärnan vill men jag väljer ändå att lyssna. Som jag skrev i inlägget innan, idrotten är inte allt.
Så förra veckan styrde jag mot Göteborg för en härlig tjejsemester med en av mina bästa vänner, Sofia. Underbart och full fart är en kortfattad men perfekt beskrivning på hur det var. Vi åt god mat, fantastiska frukostar, gick o gick o gick, shoppade och hade det allmänt Sofigt och Matildigt – roligt helt enkelt! Någon dag ska vi lånbyta bilder så då ska jag bjuda er på en liten tjuvkik på hur vi hade det, innan dess får ni njuta av denna fantastiska utsikt som vi hade från vårt hotellrum.

7 kommentarer 2011.06.18

idrotten är inte allt.
det är fruktansvärt roligt.
ett ganska extremt sätt att testa sina gränser.
och att utvecklas, inte bara fysiskt utan på alla sätt.

Klänningen i silke sitter bra på mig också. Likaså de guldfärgade högklackade skorna.
Sminket får också sin plats. Lite puder, lite rouge, mascara och läppglans.
Allting toppas med en väska dekorerad med guldskimrande paljetter.
Jag är inte bara en cyklist som har cykelkläder. Även jag kan.

365 dagar om året, 24/7 dygnet runt lever jag med idrotten som min ständiga följeslagare. Sömnen, maten och vad jag väljer att göra och inte göra kan på något sätt knytas an till idrotten. I julas tränade jag på självaste julafton. På nyåret tränade jag på självaste nyårsafton. Ingen alkohol och enbart mat som stärker min kropp. Tidiga kvällar och tidiga mornar. Allting pressas in i ett tydligt format, men för vad? För min ständiga följeslagare. Cyklingen. Min träning. Det planeras in i minsta detalj hur allting ska gå tillväga för att jag ska klara av att pressa min kropp till den yttersta gränsen och för att kunna prestera optimalt. Inget annat är tillräckligt bra.
Men samtidigt. Under dessa 365 dagarna om året, 24/7 dygnet runt så finns det något mer. En helt vanlig tjej som håller på att bli vuxen, hitta sig själv och sin plats här i världen. Så fullkomligt övertygad om att det är coolast att vara annorlunda och våga följa sin magkänsla men som precis som alla nästanvuxna faller då och då. Känner sig malplacerad och vilsen. Precis som alla andra. Men ändå inte.
När livet gör sig extra påtagligt så inser jag att idrotten är långtifrån allt. När Wouter Weylandt så tragiskt avled under årets upplaga av Giro d’Italia tappade jag andan. Även om jag inte kände honom eller ens var på plats så blev det så påtagligt. Bilderna som sändes ut till världen gav mig en klump i magen. Hur mycket ska man offra för sin idrott? Var går gränsen mellan sunt och osunt? Finns det ens en gräns? Och om den finns, vad avgör vad som är vad? Jag brukar förespråka att livet är här och nu, det man vill ska man satsa på och det är coolast att följa sin egna magkänsla. Men när bilderna sändes ut på Wouter Weylandt så kändes det inte som om cyklingen spelade någon roll. Då för stunden kändes den som en liten bagatell, som en fis i rymden. För där och då var det bara en sak som spelade roll och det var livet. Hur skört det är och hur snabbt allting kan kastas om.
Jag kommer inte sluta älska min idrott och jag kommer inte sluta skära kurvor brutalt. Men idrotten är inte allt. Det är fruktansvärt kul och skulle jag dö när jag cyklar, när det än är – om två år eller om fyrtio -  så kommer jag dö lycklig. Men den där andra delen, det vanliga livet där jag ibland känner mig malplacerad och vilsen betyder minst lika mycket. Hur man än vrider och vänder på det, hur mycket jag än skaver sadel så är livet så mycket mer än solbrillor, färgglada strumpor, carbon och cykelkläder.

10 kommentarer 2011.06.16

ask yourself what you would like to be doing if time and money did not matter. there, you will find your passion. follow your passion and you will gain energy and strenght. both mental and physical.

ge mig livet precis som det är och låt mig få leva i flera hundra år

2 kommentarer 2011.06.15

ibland går luften ur en när något händer. vid de tillfällena tappar allt annat sin betydelse. där och då vill man inget hellre än att få tillbaka luften. men kanske framförallt livet. men som vi alla vet så är livet funtat på det viset att det då och då sker saker som aldrig borde få hända.

För några år sedan funderade jag en del på värken i hjärtat. Hur något som egentligen var emotionellt kunde göra så fruktansvärt ont i hjärtat. Det värkte och värkte. Ibland dag som natt. Det var som om någon gett mig ett gift av smärta som aldrig avtog. Och Claes Hultlings ord: ”Man behöver inte acceptera, det räcker att lära sig leva med det” kändes ytterst äkta. För oavsett vad alla sa så visste jag att jag aldrig skulle kunna acceptera vad som skett.
I samma takt som fler och fler sa att tiden läker alla sår så insåg jag att det var så fel som det kunde bli. Saknaden skulle vara lika evig som tiden som återstod för mig här på vår jord och sorgen skulle nog aldrig riktigt helt försvinna. Vissa dagar i framtiden skulle kännas lika krampaktiga som dagen då det hände. Så jag funderade på värken i hjärtat och på varför just du rycktes ifrån oss. ”Vem som helst förutom du” sa jag full av egoism men helt ärligt.
Och så händer det igen. Den här gången är jag någon som står långt bort och bara kan ana smärtan och sorgen. Men samtidigt så vet jag så väl. Minns som om det var igår det var jag som fick beskedet. Jag minns och kan känna hur rädslan kryper sig på. Rädslan som kommer ur vetskapen om att det kommer ske igen. Jag kommer stå där igen med hjärtat fyllt av värkande gift och skaka på huvudet samtidigt som jag vrålar av ilska innan jag faller ihop av utmattning. Sådant här ska inte ske. Och det är när det som inte får hända som vi slutar bry oss om allting annat. Vid den tidpunkten spelar bara just det här roll.

8 kommentarer 2011.06.07