vad man egentligen vill står skrivet i ens hjärta.
frågan är bara om man följer sitt hjärta eller ej.

Med hans trygga röst närmast mig försöker jag tänka bort alla
hinder som kan uppstå eller allt som kan gå snett. Det finns inget
som är så tryggt som att vara två stycken som tror att det kan fungera.
Ibland så blir man helt enkelt så mycket starkare när man är två istället för en.

man lever bara en gång
livet går inte i repris
så våga göra det som står skrivet i hjärta

Det händer inte så ofta men någon gång då och då vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Tänker på de djupa sakerna och fumlar runt i filosofiska tankar. Stundvis kan jag känna mig en aningens vilsen och inte minst rädd. Men i andra stunder känner jag mig som världens starkaste och nästintill odödlig. När jag fumlar runt i mitt filosofiska rum är jag både rädd och nästintill odödlig. I mitt filosofiska rum vågar jag gå på djupet.
Vad skulle hända om jag enbart följde mitt hjärta i precis alla beslut som jag tvingas ta här i livet?
Skulle resultatet bli bättre eller skulle det bli sämre?
Ofta säger mitt hjärta, min hjärna och min magkänsla samma sak och då kör jag på utan att tveka. När alla tre samarbetar så finns inga tankar eller tvivel. Inte ens en gnutta oro. Men så hamnar jag i det filosofiska rummet och ingenting stämmer. Hjärtat säger en sak, hjärnan en annan och magkänslan en tredje. Vid de tillfällena skulle jag kunna ställa mig på en åker en varm sommarkväll och skrika rakt ut av förvirring och rädsla. Livrädd för att ta fel beslut, livrädd för att falla och inte minst livrädd för att dö. Vilka paradox känslor att känna i jämförelse med då när allting samarbetar. Vid de tillfällena önskar jag att jag kunde våga följa vad hjärtat säger och strunta i allt vad som heter förnuft eller klokhet. För egentligen, blir det fel så kan man ju bara ta ett nytt beslut baserat på erfarenheter från det som gick snett. Eller? Och det känns ju alltid bäst efteråt när man har gått efter vad som står skrivet i ens hjärta. Så egentligen, varför gör jag inte så i alla lägen? Varför tvekar jag ibland och låter mitt förnuft ta över? Kanske, och faktiskt, beror det enbart på rädsla.
Men livet levs bara en gång och när som helst kan livet få en drastisk vändning. Någon får en dödlig diagnos av en läkare, någon annan förlorar en nära älskad. Där står vi då i en gemensam skara mitt i livet. Det så kärleksfulla och hatfulla livet. Så mycket gott och så mycket ont. När man står där är ingenting svårt då är allting givet. Och kanske är det så att livet måste ställas på sin spets för att man ska våga gå all in och maxa. Lite den tankegången som: ”Om jag dör imorgon så vill jag ha gjort så mycket som möjligt innan det.” Kanske är det just därför allting förändras när livet ställs på sin spets. Vem vet, egentligen? Men jag har lärt mig att leva maxat och inte vara så rädd. Livet levs bara en gång och det kommer aldrig komma en repris av det. Så jag kör på nu och följer mitt hjärta.