jag har aldrig tänkt på det på det sättet.
hur brutalt det kan vara eller hur snabbt det kan gå.
i de flesta fall så har det handlat om att jag inte har velat.
men ibland har det handlat om en rädsla så total att jag saknar ord.

tankeställare är en bra sak.
men frågan är hur bra det egentligen är.
kanske kan även det som är bra bli för bra så det blir dåligt.
när rädslan kryper på mig så tappar jag greppet för en stund och låter mig grotta ner mig.
i mig själv, i djupet, i tankarna.

Käftsmällen är hårdare än aldrig förr och det är som att slås omkull av något större och mer kraftfullt än en orkan. Värre än en tornado. Jag tappar greppet och faller mot asfalten. Känner hur det gråa hårda skrapas mot mig. Smärtan är total. Jag ligger där en stund. På sida, och i ögonvrån kan jag se den så vackert klarblåa himlen. Den skiftar i olika blåa nyanser. Molnen rör sig i vindens riktning. Solens strålar når halva mig. Den halvan som är vänd mot himlen. Smärtan är borta, allt som existerar är jag, nuet och den så vackert klarblåa himlen.
Det är livet i sin renaste form. Som att vara mitt uppe i något man älskar och aldrig vill sluta älska. På ett ungefär går det att jämföra med att vara ny förälskad. Pirret i magen, längtan och saknaden. Kurvorna, vilodagarna och vintern. De omkullkastande skillnaderna och den totala glädjen när man sitter där är ytterst närvarande. Det är den som får mig att jubla av lycka varje dag som jag vaknar och ser den gråa asfalten och vet att snart, snart när jag har ätit frukost, bytt om och pumpat däcken så får jag känna det där. Friheten och farten. Suget i magen när man skär kurvor, smärtan när backarna kommer och svischet när nerförsbackarna visar sig. Då lever jag och då är jag lycklig. I varje fall lite extra lyckligare än vanligtvis.
Men vem skulle jag bli och vad skulle jag göra om allt det fick ett abrupt slut? Skulle det vara slutet på mitt liv? Ibland kommer tankarna otäckt nära inpå. Någon kraschar men skadar som tur nog sig inte särskilt mycket. Men någon annan kraschar och skadar sig. Får åka ambulans till akuten och bli omplåstrad. Och så finns det någon som kraschar och inte kan bli helt lagad. När den nyheten når mig tappar jag luften för en stund. Men så finns det även den där någon som kraschar och omkommer. Då det inte spelar någon roll hur många ambulanser, akutmottagningar eller läkare som det finns på vår planet. När det inträffar funderar jag på vad det är jag egentligen håller på med. Är det verkligen värt att skära kurvor på det brutala sättet?
Det här är lätt och enkelt. En matematik som liknar den man lärde sig på lekis. Två bananer och ett äpple blir tre frukter som blir en fruktsallad. Människor skadar sig, människor dör. Det är den brutala verkligheten som vi alla känner till och det går inte att blunda för den. Men samtidigt går det att vända på det och se den hela sidan. Den som innehåller lyckan, glädjen, passionen och den enorma kärleken. För mig är det just det som verkligen spelar roll. Något annat är inte viktigt och kommer aldrig vara. För kanske kraschar jag imorgon eller kanske gör jag det inte. Det här handlar om en ända sak. Jakten på frihet och fart tills döden skiljer oss åt.