den där vårdagen för flera år sedan var som om vår
Moder Jord fick en gåva sänd från ovan. det var den
dagen du föddes.

Alla gånger som jag har fått se dig le, tänk vad lyckligt lottad man kan vara.
Över att ens få ha dig i ens liv.
Du är som en dröm som råkar visa sig vara sann.
Lite extra ordinär så där.

Du är svaret på vad jag alltid velat ha.
Ibland tänker jag på dig. Då och då under dagarna når du mig mitt i all stress och alla måsten. Då brukar jag kunna känna hur mitt hjärta slår lite extra och hur ett leende spricker upp på mina läppar. De dagarna och kanske speciellt de stunderna så är jag den lyckligaste av de lyckligaste på vår planet Moder Jord. Du gör mig sådan. Lycklig så det pirrar nere i magen. Jag minns att det fanns stunder då jag försökte blunda för pirret och lyckan. Hur dumt låter det inte? Men de stunderna har funnits. Tur nog har de även passerat och är en del av det förflutna. Men en gång i tiden, tillbaka i den här livshistorian, försökte jag glömma dig och vända sida. Fast saken är den, du är svaret på vad jag alltid velat ha.
Du och din röst är likt honung för mitt inre.
Jag kan inte möta din blick när du pratar. Egentligen vet jag inte vad det är men jag tror att det är hur du rör på dina läppar, din blick och hur du då och då spricker upp i ett leende. Om jag kunde skulle jag kunna lyssna på din röst när som helst, var som helst, när än på dygnet. Det är som balsam för själen och det spelar inte så stor roll vad du pratar om. Det är mest det där att veta att det är du som pratar. Att jag har dig nära och får tillåtelsen att lyssna på dina känslor, tankar och åsikter. Det känns som ett privilegium. Ett privilegium av trygghet. För, hur kul det än låter, så skulle jag kunna somna när du pratar. Inte för att det du säger är tråkigt utan för att dina ord är renaste tryggheten.
Du är mitt livs kärlek hur det här än slutar.