jag är förbaskat tacksam över vad jag
har, över att jag har min kropp i det
skick jag allra helst vill ha den

Jag tror att saken är den att
jag alltid kommer vara dig och
dina ord evigt tacksam.
Allt du har lärt mig om livet och om one lousy front flip.

Det var kallt och jävligt stundvis. Några regndroppar föll på mig och ibland kom det kantvind i sådan kraft att jag trodde att jag skulle hamna i diket. Kort och gott, ikväll var inte min kväll på sadeln. I varje fall inte i väderaspekten. Men det var min kväll på sadeln i en annan aspekt, nämligen livets. Mitt i all kyla och vind så gick jag in i mig själv, lät tankarna vandra vart helt de ville och de landade hos dig. Lite så som de brukar göra de dagar då livet känns extra påtagligt och nära. Jag vet inte vad det var idag, kanske var det klippet jag tittade på i morse innan jag gick upp. Innan jag satte min fötter på det kalla sovrumsgolvet. Där och då när jag fortfarande låg kvar i sängen såg jag ditt one lousy front flip och kände de kalla kårarna längs ryggraden. Käftsmällarna kom från alla håll och kanter.
Varje gång som jag ser klippet känner jag hur alla celler i min kropp blundar, men det finns något inom mig som vill se det ändå. Vill bli påmind över hur förbaskat tacksam jag ska vara. Här är jag, mitt i livet, precis  där jag vill vara och det finns ingenting jag kan klaga över. Jag får sitta på min älskade cykel och gnaga framåt och tillbaka, upptäcka nya vägar som jag inte ens visste existerade och då och då får jag känna rejäla fartvindar när jag far fram mellan lyktstolparna. Det är livet i sin renaste form och jag tror mig kunna säga att det är då jag är som mest lycklig. Egentligen tror jag att det är det som väcker mina tankar på dig och att det är därför mitt inre helst vandrar dit. Att min lycka på något sätt påminner mig om att inte glömma att känna tacksam. För saken är ju sådan, jag påminner dig om att du inte längre kan göra. Men så är det en annan sak. När mina krafter och energidepåer är slutkörda i botten så faller jag likt en fura mot dig och du fångar mig. Ger mig nya krafter och det är som om det skulle finnas en inre röst av dig inom mig som säger att så länge jag inte slutar trampar så håller det. Vill jag så kan jag. Det finns inga gränser som inte går att krossa. Samtidigt som jag påminner dig om allt du inte kan göra så påminner du mig om allt jag kan göra. För när man har möjligheterna och chanserna rakt framför näsan så är det bara att sträcka ut handen och greppa tag om dem. Att göra något annat är inte ens ett alternativ, om inte annat vore det att svika sig själv.
Du var, är och kommer alltid att vara min hemliga superhjälte. Dina ord och din utstrålning kommer nog alltid att påverka mig, till det bättre. One lousy front flip kan vara förödande, men det är definitivt inte dödande. Du lever mitt i livet och njuter av varje sekund som går. Som du själv skulle säga, det handlar om att hitta sin passion, vad man älskar och när man har gjort det så blir allting så mycket lättare och du kommer sprida samma anda vidare till andra. Jag kommer alltid vara tacksam över att din inställning till födseln, livet, döden och allt som finns däremellan nådde mig. In i mitt hjärta. Så när jag sitter där på min älskade cykel kan jag känna tacksamheten ända nere i maggropen. Dina ord har etsat sig fast i mitt hjärta. Tack för det.