Jag har hittat hem.
Kommit så långt i livet att jag vet.
Vet vad jag måste få göra för att må bra.
Det här är en förklaring.
Av enklaste karaktär, om vad jag behöver för att känna mig levande.

Det är okej att tycka att det är vansinnigt, det är okej
att kalla mig för träningsnarkoman eller galenpanna.
Men det här är mitt liv. Inte ert.

Träningspassen rullar in på kontot och träningstimmarna likaså. Jag nöter sadel nästan varje dag och gör jag inte det så finns jag på gymmet och brottas med skivstänger och vikter. Då och då infinner jag mig även på något pass på Friskis&Svettis tillsammans med min pappa och låter svetten rinna och musklerna jobba. Jag tänker på träning nästintill ständigt. Jag gör det i varje fall sexton timmar av ett dygn, de resterande åtta sover jag. Mitt liv kompletteras inte med lite träning här och var, mitt liv handlar om träning. Om träning, hälsa, kost, må bra, vara lycklig, att älska och älskas. För mig är det en livsstil. En livsstil som jag älskar.

För min del så kommer jag alltid tycka att det är okej att inte känna som jag gör för träning, hälsa och kost. Alla är vi olika och det är just det som gör oss till oss. Men å andra sidan kommer jag alltid tycka att man ska respektera alla för just våra olikheter. Någon tycker att soffan är den skönaste platsen på planeten medan någon annan anser att en cykel är det. Vad man än anser är den skönaste platsen på planeten så borde vi alla, oavsett vad vi tycker, få spendera så mycket tid som vi vill där? Eller?

Jag är väl medveten om att mitt liv kretsar enormt mycket kring träning och speciellt cykling. Jag analyserar hur folk sitter på sina cyklar och jag tittar alltid på hur cyklister jag möter längs landsvägarna är klädda och om de har korta eller långa strumpor, om bågarna sitter utanför hjälmremmen eller inte, om de har stora eller små vattenflaskor. Listan kan göras lång. Men om jag ska vara lite mer allvarlig så mår jag även dåligt när jag inte tränar. Fysiskt såväl som mentalt. Det kan låta galet och som om jag är beroende av träning, kort och gott, som om jag är en träningsnarkoman. Och är det så man vill se på detta så visst, varsågoda. Och delvis så kan man säkert rent vetenskapligt se träning som en viss drog då det frigörs endorfiner i kroppen som kan jämställas som kroppens egna lyckopiller. Men om jag fick välja mellan att hålla på med kemiska droger eller träna så är mitt val givet. Då skulle jag välja träningen, självklart, för mig är det enda alternativet. Och det skulle ni också välja, eller?

Helt enkelt. Att träna är en livsstil. För mig handlar det om att känna lycka och glädje. När jag fann landsvägscyklingen så kändes det som om jag hade hittat hem. Hittat rätt. Frihetskänslan som cykling ger är obeskrivlig, den kan enbart upplevas. Men kanske kan ni förstå om jag säger så här: Att man med, nästan, enbart muskelkraft kan komma upp i liknande hastigheter som diverse motordrivna fordon är höjden av frihet. Jag vet att det är långtifrån samma snabba hastighet som en motorcykel eller bil kan åka i men det är inte vad det handlar om. Det handlar om friheten, kärleken och den eviga passionen. Det handlar om att jag känner mig komplett, hel, livslevande när jag sitter där på sadeln och känner hur musklerna jobbar och blodet pumpas runt. För mig är det allt och lite till som behövs för att jag ska älska mitt liv fullt ut. Så oavsett om jag är en galenpanna eller träningsnarkoman så kommer jag aldrig sluta. Det här är jag, i min renaste form när jag trivs som bäst. Som saltgurkan i inläggningen.