en förändrad värld med tankar som snurrar
likt jorden snurrar i vårt solsystem.
födseln och döden är allt vi vet.
resten är upp till oss.
ingenting är givet.

”Han brukade säga att allt som sker i livet är meningslöst,
men det är viktigt att vi går igenom det.”

Jag brukade försöka att inte tänka för mycket på alla djupa saker. Saker som födseln, livet och döden. Men någonstans på en landsväg mellan punkt A och punkt B ändrade jag inställning. Varför tränga undan tankar när det egentligen är dem man vill tänka? Det finns stunder då mina tankar snurrar på lite för mycket skulle nog andra tycka om jag berättade det innersta när jag grottar ner mig ordentligt. Men jag behöver lite djup här i livet mitt i all ytlighet hit och dit. Lite djup där det är helt okej att skratta så det kittlar i magen eller gråta så att tårarna forsar. Känslor är inte så läskiga som vi tror bara vi vågar släppa fram dem. Har jag kommit på efter flera år av metoden ”försöka-tränga-bort-allt-som-gör-ont”. Jag har varit livrädd för att verkligen känna efter. Ni vet, när man känner efter så djupt att det nästan känns ända nere i fötterna? Det var jag livrädd för. Rädd för att falla och ännu mer rädd för att inte orka resa på mig utan att jag skulle ligga kvar där som en genomblöt disktrasa som ingen kan vrida ur. Men jag är inte rädd längre, inte på samma sätt i varje fall. Nu för tiden så vet jag att jag orkar resa på mig när livet når sin yttersta botten. Jag har varit där, känt mörkret när det är som mörkast och jag har trott att livet inte varit så mycket mer än bullshit. Mina tårar har forsat likt ett vattenfall och jag har famlat efter hoppet.
Men mitt i mitt famlande så var jag omgiven av pelare som stöttade upp mig. Jag föll halvvägs men innan jag nådde botten fanns det någon där. En kram, en puss i pannan, ett sms och ett telefonsamtal. Jag famlade och människor fanns för mig. Berättade att det är helt okej att att våga känna efter på djupet. Det är inte så farligt att grotta ner sig, snarare tvärtom. Jag har lärt mig att det är mer än okej att ringa till vänner och be om hjälp. Det tyder inte på svaghet, det tyder på en enorm styrka. Att våga be om hjälp. Tillsammans är vi starkast. Jag tränger inte undan tankar som kommer längre. Istället tar jag emot dem med öppen famn, vågar känna efter på djupet och känner jag hur min kropp dras neråt likt i träskmarker så har jag livlinor som finns. Genuin kärlek handlar om att ge och ta. Om att aldrig vika av hur svår stormen än är. Och vare sig det är sorg, glädje, motgång eller medgång så löser sig allting när man är tillsammans. Mina tankar är en gåva från någonstans som får mig att bli till en människa med ett hjärta och känslor. För det som skiljer oss människor från robotar är att vi har ett hjärta med känslor.