Allting är ju värt en chans. Även det som känns som mest komplicerat och en aningens tråkigt.
Men å andra sidan så tror jag faktiskt på det här. En del av mig gör det i varje fall.
Och kompletterande träning ska ju alltid vara intressant!

Dem som blir bäst är dem som vid flest tillfällen har lyssnat inåt när beslut ska ha fattats.
Det finns bara en väg att gå, och det är sin egna.

Någon gång i slutet av hösten som var eller någon gång i vintras, jag minns inte riktigt, så introducerade pappa kettlebells för mig. Jag fick först kolla på när han tränade med dem och sedan skulle jag själv försöka. Lite smått negativ provade jag i varje fall och skeptisk som tusan gick jag även där ifrån efter några försök. Jag kände mig mest avig när jag stod där och försökte svinga klumpen framåt och tillbaka, uppåt och neråt. Livrädd för att slå den i huvudet på mig själv dessutom eller tappa den så att spegeln framför mig skulle gå sönder i en miljarder bitar. Nästa gång när jag återvände till gymmet gav jag dem ett nytt försök. Och så fortsatte jag. Läste en hel del om kettlebells på nätet under tiden och det verkade ju vara perfekt styrketräning! Men varför kunde jag inte inse tjusningen med det?
Idrottare är ju sådana personer som prövar först och dömer sedan.
Nu har det gått ett bra tag sedan mitt första försök och en gång i veckan, på cirkelgym&indoorwalkingpasset, så tränar jag faktiskt med kettlebells. Jag känner mig fortfarande lite avig och obekväm men samtidigt känner jag att det är bra träning som stärker kroppen på i princip alla tänkbara ställen. Den fantastiska ledaren som leder passet är en riktig guru när det kommer till kettlebells. Med ett stort leende på läpparna visar han oss motionärer hur man ska göra och när han gör det ser det ju så lätt ut! Därför, denna torsdag till ära, ska jag på en kettlebellsintruktion efter mitt styrkepass. Mina förhoppningar är att mina känslor av avighet och obekväm ska försvinna. Och är det någon som ska kunna få bort det så är det han. John kan allt om dem där metallklumparna…