jag vet att framtiden inte är vår på det sättet
som jag allra helst önskar.

”Varje gång är som den första gång vi sågs. Även om det är över nu.
Allting har förändrats men du finns kvar. Allt var svävande men nu ser ja så klart. Men jag minns såväl. Varför kärleken brunnit utan olika skäl. Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp.”

I femte klass berättade min engelsk lärare om kärlek för mig och min klass. Om människor som kommer och går genom ens liv. Om alla man möter, om de man älskar, om de som går, om de man lämnar. Jag minns fortfarande hennes ord väldigt tydligt. Hon berättade om att det skulle finnas människor som man skulle möta och börja älska. Men som skulle lämna en eller som man skulle lämna. Mer än så skulle det inte vara. Varken mer eller mindre. Det skulle vara människor som bara var och som man egentligen inte haft någon djupare relation till.

”Så många brev många sånger.
Ja minns alla ord varje rad ja skrivit.”

Men sedan skulle det finnas andra människor. Och det är nog de här orden jag minns allra bäst. Att jag skulle möta människor som jag skulle börja älska, som jag inte skulle vilja skiljas från men något skulle göra så att våra liv skulle delas och vi skulle gå skilda vägar. Och det var då hon sa:
”Some people come into our lives and quickly go. Some stay for a while and leave footprints on our hearts. And we are never ever the same.”
Var du och jag än hamnar i livet och hur framtiden än blir så vet jag att du är en av dem hon berättade om för flera år sedan. Du är en av dem som kom in i mitt liv, stannade för ett ta och förgyllde min tillvaro men som sedan var tvungen att gå. Däremot finns dina fotavtryck i mitt hjärta. Nu, och för alltid. Du förändrade mig. Du och dina ord. Och jag kommer alltid vara dig evigt tacksam, för det och för att jag fick ha dig i mitt liv för en stund.

”Vi står där vi stod. Minns det som igår.Första gången du log.
Som om jag snubblade pladask. Mina minnen höll mig uppe varje dag.
Du är som att andas för. Jag gav aldrig upp dig när du försvann.”