jag var också rätt feg. rädd för att falla.
göra fel, stöta på motgångar och allt det där.
men så lärde jag mig att det värsta som kan hända
är att jag dör. och dör jag, ja, vad ska jag göra åt det?

Jag tror inte att det handlar om att tappa respekten eller känna sig odödlig.
I det stora hela handlar det nog egentligen mer om att känna sig ytterst dödlig.
Att när man är medveten om hur snabbt livet faktiskt kan kastas om så vill man suga
ur varje liten godbit av livet innan det är för sent. Så att man inte missar något på
denna underbara resa fylld av möjligheter och chanser. Och även om det vid första
ögonblick kan låta både kliché och uttjatat så tror jag faktiskt att det är så att
man måste våga misslyckas för att lyckas. Ju tidigare man inser det desto tidigare
kommer framgångarna att komma.
Vi är inte mer än människor.

Jag brukade hata misslyckanden och motgångar. Jag minns att det kändes som om livet straffade mig för något. Kanske för de där plommonen jag pallade en gång eller för att jag hade haft två fel på glosförhöret. Mina krav brukade vara skyhöga på mig själv och min känsla var alltid att min omgivning förväntade sig de bästa och finaste prestationerna av mig. Allt annat var ett stort misslyckande. När jag var yngre tränade jag glosor hit och dit, läste läxor tills det sprutade ur öronen på mig och skrev uppsatser tills jag såg i kors. För mig var det viktigt att inte göra fel och vara dålig. Jag minns väl en engelska uppsats som jag skrev i åttonde klass. Jag hade kämpat med den hit och dit och överallt. Valt ämne med omsorg och minns jag rätt bad jag även min kusin som är en hel del år äldre än mig att läsa igenom den. Allt för att den skulle vara så perfekt som möjligt. Nöjd och glad lämnade jag in den, säker på att jag skulle få tillbaka den med tre röda bokstäver – MVG. När jag fick tillbaka den stod det VG+. Besvikelsen var total. Jag hade misslyckats.
Här är jag, ungefär fyra år senare och har fortfarande högra krav på mig själv. Men på ett annat sätt. Nuförtiden är det okej att misslyckas. Skulle jag ha glosförhör nu så skulle jag acceptera några fel. Det vore inte hela världen. Och det handlar inte om att jag har sänkt mina krav eller tycker att det inte är viktigt. Men det handlar om en balans och det handlar om att jag är säker på att det är motgångar som man ska uppskatta mest. Ett liv utan motgångar och misslyckande är inget liv. För utan dem, hur ska man då kunna lära sig något?
För mig handlar det mycket om magkänsla. Att våga följa den, att våga gå sina egna vägar och inte vara rädd för att falla lite. När jag fick tillbaka min engelska uppsats med betyget VG+ så föll jag pladask. Kunde inte förstå vad jag hade gjort fel och hur det kunde bli så fruktansvärt fel. En bagatell egentligen. Men då för tiden så var det ingen bagatell. Då var det enormt. Varför? För att jag var livrädd för att falla. Jag visste inte hur jag skulle göra om jag föll. Och det man inte vet så mycket om har man ofta fördomar mot eller är rädd för. Sedan den uppsatsen har jag fallit många gånger. Ibland har det varit små fall och ibland enorma. Men oavsett storlek så har jag alltid rest på mig. Alltid försökt se det positiva i det hela, oavsett hur kolmörkt det har varit. Så jag har lärt mig. Att våga falla och därmed, att våga lita på magkänslan.
Mina krav på mig själv är som sagt fortfarande stora och gigantiska. Jag vill lyckas och det jag tar mig an vill jag göra förbannat bra med ett perfekt resultat. Men jag har insett att jag kommer gå på nitlotter och jag kommer falla. Många gånger om innan min tid här är slut. Så istället för att oroa mig för det så har jag accepterat det, och bestämt mig för att istället se det positiva i det. Att våga gå på magkänslan handlar om att ha insett att misslyckanden kommer komma under vägen. Kanske kommer ett val vara tvunget att göras om och kanske kommer en väg tvinga in en på en annan väg som aldrig var tänkt att gå på. Men det handlar också om att våga njuta lite mer av livet och få ut lite mer av det. Alla ska vi dö så då är det väl lika bra att leva all in. Satsa max och hoppa från klippan.