vad man egentligen vill står skrivet i ens hjärta.
frågan är bara om man följer sitt hjärta eller ej.

Med hans trygga röst närmast mig försöker jag tänka bort alla
hinder som kan uppstå eller allt som kan gå snett. Det finns inget
som är så tryggt som att vara två stycken som tror att det kan fungera.
Ibland så blir man helt enkelt så mycket starkare när man är två istället för en.

man lever bara en gång
livet går inte i repris
så våga göra det som står skrivet i hjärta

Det händer inte så ofta men någon gång då och då vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Tänker på de djupa sakerna och fumlar runt i filosofiska tankar. Stundvis kan jag känna mig en aningens vilsen och inte minst rädd. Men i andra stunder känner jag mig som världens starkaste och nästintill odödlig. När jag fumlar runt i mitt filosofiska rum är jag både rädd och nästintill odödlig. I mitt filosofiska rum vågar jag gå på djupet.
Vad skulle hända om jag enbart följde mitt hjärta i precis alla beslut som jag tvingas ta här i livet?
Skulle resultatet bli bättre eller skulle det bli sämre?
Ofta säger mitt hjärta, min hjärna och min magkänsla samma sak och då kör jag på utan att tveka. När alla tre samarbetar så finns inga tankar eller tvivel. Inte ens en gnutta oro. Men så hamnar jag i det filosofiska rummet och ingenting stämmer. Hjärtat säger en sak, hjärnan en annan och magkänslan en tredje. Vid de tillfällena skulle jag kunna ställa mig på en åker en varm sommarkväll och skrika rakt ut av förvirring och rädsla. Livrädd för att ta fel beslut, livrädd för att falla och inte minst livrädd för att dö. Vilka paradox känslor att känna i jämförelse med då när allting samarbetar. Vid de tillfällena önskar jag att jag kunde våga följa vad hjärtat säger och strunta i allt vad som heter förnuft eller klokhet. För egentligen, blir det fel så kan man ju bara ta ett nytt beslut baserat på erfarenheter från det som gick snett. Eller? Och det känns ju alltid bäst efteråt när man har gått efter vad som står skrivet i ens hjärta. Så egentligen, varför gör jag inte så i alla lägen? Varför tvekar jag ibland och låter mitt förnuft ta över? Kanske, och faktiskt, beror det enbart på rädsla.
Men livet levs bara en gång och när som helst kan livet få en drastisk vändning. Någon får en dödlig diagnos av en läkare, någon annan förlorar en nära älskad. Där står vi då i en gemensam skara mitt i livet. Det så kärleksfulla och hatfulla livet. Så mycket gott och så mycket ont. När man står där är ingenting svårt då är allting givet. Och kanske är det så att livet måste ställas på sin spets för att man ska våga gå all in och maxa. Lite den tankegången som: ”Om jag dör imorgon så vill jag ha gjort så mycket som möjligt innan det.” Kanske är det just därför allting förändras när livet ställs på sin spets. Vem vet, egentligen? Men jag har lärt mig att leva maxat och inte vara så rädd. Livet levs bara en gång och det kommer aldrig komma en repris av det. Så jag kör på nu och följer mitt hjärta.

8 kommentarer 2011.05.30

Ingemar Stenmark, Ingemar Stenmark. Vad ska man säga om honom? Vilket fenomen! Eftersom jag är född i början av 90-talet så missade jag hans idrottskarriär och vet ni? Jag önskar att jag hade levt då han var i sitt esse! Har följt ”Mästarnas Mästare” slaviskt den här säsongen och min beundran är enorm till denna idrottskonung. Han må vara väldigt egen, fåordig och ensamvarg. Men det är just dom sakerna som gör honom till det fenomen han är. Han vågar gå sin egna väg och är stensäker på att det han gör är rätt. Konung är ordet och som Thomas Fogdö en gång sa: ”Han är den store”.

Förutom att ha suttit bänkad framför ”Mästarnas Mästare” (som jag antar att de flesta av er gjorde va?!) så har jag såklart skämt bort min mamma lite extra idag. Fina rara mamma. Jag har kommit på en sak, att alla borde få ha en mamma som min, hon är verkligen världsbäst. Vad kan hon inte göra liksom? Det är helt otroligt allt hon kan göra och allt hon vet. Något som kan ses som en liten yttepyttegrej, men som jag tycker är riktigt coolt, är att hon kan recepten för köttbullar och annan god mat utantill. Kan ju låta lite halvdant kanske, men jisses! Samtidigt som hon har alla mina favoriträtter i sitt minne så vet hon också om det behöver handlas något, vilka tider jag tränar, när folk fyller och miljarder med fler saker. Och främst, ber man henne att komma ihåg något viktigt som måste göras till dagen efter så minns hon det och dessutom är det gjort dagen efter. Helt galet! Helt galet. Så bara för det så skämde jag bort henne med en jordgubbstårta proppad med jordgubbar. Och vet ni? Hon blev jättelycklig av den! Tänk så mycket små röda bär kan göra, visst är det underbart?

Men nu ska jag krypa ner under täcket och lyssna på ett gammalt sommarprat i P1 tills jag somnar. Då får min trötta och slitna kropp efter den här helgens cyklande vila ut och ladda inför morgondagen då en ny vecka har kommit.

Och ja, jag vet att min uppdatering här är lite halvdan,
men det har fått vara så nu när cyklingen har stått i centrum.

7 kommentarer 2011.05.29

har ni sett deras fina elegans?
vita och lite gråa samt svarta. stilrent.
inga krusiduller eller konstigheter bara enkelt.
i min familj har scottarna alltid hederplats vid matbordet.

Idag, just idag, tänker jag mycket. På framtiden, på beslut och på vad som tar slut. Det känns som en perfekt dag för sådant. Utanför mitt sovrumsfönster öser regnet ner. Jag tror att cykelgudarna tyckte att det passade bra med regn just idag, så helgen kan bli varm och solig. Inte helt fel tänkt faktiskt. Så därför ägnar jag denna dag åt tankar och beslutsfattande. Känns både vuxet och stort att göra det, speciellt att ta beslut. Dem har ju en tendens till att först känna märkliga och sedan helt perfekt. Svårt det där. Men i morse när jag kikade igenom mailen och såg att Antagningsenheten, för plugg på universitet och så, hade skickat mail så blev det många tankar. Ett måste helt enkelt men också rätt skönt. Det känns som om det är på tiden att jag sätter mig i skolbänken på ett universitet någonstans och pluggar något. Funderar på att läsa en kortare kurs bara innan jag tar det stora beslutet. Just nu lutar det mot Idrott A (som inte alls är samma kurs som man läste på gymnasiet) eller Medicin A..

MEN!

Till något helt annat. Nämligen mitt älskade idrottande. Cykel cykel och lite mer cykel. Idag ska jag skava sadel en stund. Ett lättare återhämtningspass med en lugn och fin puls mellan 75-80%. Känns lagom för en fredag och för vad som väntar i helgen, och för vad som har varit. Behöver nog inte pressa så mycket mer, jag känner att formen är bra. Det är också lite klurigt, vägen till att bli bästis med sin kropp. Jag känner på mig att jag börjar närma mig den där punkten i vår vänskap då jag tillslut känner mig själv utan och innan. Men det har tagit nästan 20 år att nå hit. Helt galet om man tänker efter. Men det är väll så samtidigt. Djupa vänskaper tar tid att nå, och bäst kanske jag kommer känna min kropp den dag jag dör, om ungefär 69 år. Men oj! Vet ni? Regnet har slutat och solen lyser, så jag ska bege mig härifrån. Skav lite sadel ni också, det är livet i sin renaste form, tro mig.

vitt, svart och grått i perfektion.
de svarta detaljerna är pricken över j:et.
jag tror att de trivs med att ha bokhyllan som sovplats.
för i vårt hem i min familj så har scottarna hedersplats överallt.

2 kommentarer 2011.05.27

jag har aldrig tänkt på det på det sättet.
hur brutalt det kan vara eller hur snabbt det kan gå.
i de flesta fall så har det handlat om att jag inte har velat.
men ibland har det handlat om en rädsla så total att jag saknar ord.

tankeställare är en bra sak.
men frågan är hur bra det egentligen är.
kanske kan även det som är bra bli för bra så det blir dåligt.
när rädslan kryper på mig så tappar jag greppet för en stund och låter mig grotta ner mig.
i mig själv, i djupet, i tankarna.

Käftsmällen är hårdare än aldrig förr och det är som att slås omkull av något större och mer kraftfullt än en orkan. Värre än en tornado. Jag tappar greppet och faller mot asfalten. Känner hur det gråa hårda skrapas mot mig. Smärtan är total. Jag ligger där en stund. På sida, och i ögonvrån kan jag se den så vackert klarblåa himlen. Den skiftar i olika blåa nyanser. Molnen rör sig i vindens riktning. Solens strålar når halva mig. Den halvan som är vänd mot himlen. Smärtan är borta, allt som existerar är jag, nuet och den så vackert klarblåa himlen.
Det är livet i sin renaste form. Som att vara mitt uppe i något man älskar och aldrig vill sluta älska. På ett ungefär går det att jämföra med att vara ny förälskad. Pirret i magen, längtan och saknaden. Kurvorna, vilodagarna och vintern. De omkullkastande skillnaderna och den totala glädjen när man sitter där är ytterst närvarande. Det är den som får mig att jubla av lycka varje dag som jag vaknar och ser den gråa asfalten och vet att snart, snart när jag har ätit frukost, bytt om och pumpat däcken så får jag känna det där. Friheten och farten. Suget i magen när man skär kurvor, smärtan när backarna kommer och svischet när nerförsbackarna visar sig. Då lever jag och då är jag lycklig. I varje fall lite extra lyckligare än vanligtvis.
Men vem skulle jag bli och vad skulle jag göra om allt det fick ett abrupt slut? Skulle det vara slutet på mitt liv? Ibland kommer tankarna otäckt nära inpå. Någon kraschar men skadar som tur nog sig inte särskilt mycket. Men någon annan kraschar och skadar sig. Får åka ambulans till akuten och bli omplåstrad. Och så finns det någon som kraschar och inte kan bli helt lagad. När den nyheten når mig tappar jag luften för en stund. Men så finns det även den där någon som kraschar och omkommer. Då det inte spelar någon roll hur många ambulanser, akutmottagningar eller läkare som det finns på vår planet. När det inträffar funderar jag på vad det är jag egentligen håller på med. Är det verkligen värt att skära kurvor på det brutala sättet?
Det här är lätt och enkelt. En matematik som liknar den man lärde sig på lekis. Två bananer och ett äpple blir tre frukter som blir en fruktsallad. Människor skadar sig, människor dör. Det är den brutala verkligheten som vi alla känner till och det går inte att blunda för den. Men samtidigt går det att vända på det och se den hela sidan. Den som innehåller lyckan, glädjen, passionen och den enorma kärleken. För mig är det just det som verkligen spelar roll. Något annat är inte viktigt och kommer aldrig vara. För kanske kraschar jag imorgon eller kanske gör jag det inte. Det här handlar om en ända sak. Jakten på frihet och fart tills döden skiljer oss åt.

10 kommentarer 2011.05.24

lite lagom redo att få känna på smärta igen.
75 effektiva minuter likt en present i ett paket.
en omgång styrketräning och en omgång konditionsträning.
det är flott och skönt att få det serverat på ett fint guld fat så där.

Vet ni en sak? Jag tror jag är förälskad i Satan i Gatan (klicka på albumets titel och njut som aldrig förr!) sitter och lyssnar på Veronica Maggio och hennes kärleksfulla album om och om igen. Att ord kan känna så mycket i hjärtat. Ord som man själv inte ens har skrivit men ändå blir det på något sätt mitt i prick i hjärtat. Två favoriter som jag kan lyssna på om och om igen är:
Snälla bli min (klicka och njut!)
och
Välkommen in (klicka och njut!)
den första är så vacker. För visst gör kärlek så förbannat ont ibland. Nästan hatfullt ont när den försvinner och allt man en gång trodde fanns inte längre finns. Inte ens en molekyl av det. Inte ens en neutron eller proton. Inte ens en elektron. Men den andra låten har gung och glädje. Kalas är det ju aldrig fel att gå på! Åh! den låten ger mig en sådan där härlig känsla i kroppen. Låt oss leva fullt ut nu ifall vi dör imorgon! Och här sitter jag ju och behöver tonvis mega miljoner massor av energi. Ska snart svida om till träningskläder, hoppa upp på tantcykeln och hoja i väg mot Friskis. Lite cirkelgym&indoor står på schemat med bästa John mannen. Idag är han bästa, förra veckan, när jag och pappa var på kettlebellsinstruktion som blev träningspass istället för instruktion, så var han jäkla John mannen istället. Men nu ska jag krypa ner under täcket och slumra i 20 fina powernapande (?) minuter!

det ska svida och vara smärtsamt.
men lite lagom och behagligt så man står ut.
fast egentligen så är det som bäst när det gör ont överallt.
när man får det serverat så är det bara att tacka och bocka med hatt.

4 kommentarer 2011.05.24

en gång sa någon:
smärta är bara en högre, bredare och finare form av njutning.

Intervaller – 60min

medelsnitt: 84,2%
max: 94,6%

”det låter nog galet, kanske till och med sjukt,
men känslan som smärta ger är en av de känslorna som gör
att jag känner sig ytterst levande. och det är ren
och skär frihet på högsta nivå.
bättre än så kan det helt klart inte bli hur man än vrider och vänder på det.”

Lite vimmelkantig av känslor från höger och vänster så kändes det underbart att sätta sig på en sadel för att maxa intervaller under 60min. Kort, men kvalité in i det sista. Även då smärtan pulserade som mest. Det var de vanliga måndags intervallerna som skulle genomföras för att sedan kunna sättas in på träningskontot och det var plågsamt från första början.
Efter helgens tuffa prövningar så var kroppen mörbultad i morse. Det kändes som om en monstertruck hade kört över mig både en gång två gånger. Kanske även en tredje. Så när alarmet på min iphone ringde hade jag mer än gärna slängt den i väggen och skrikit lite. Som tur var behärskade jag mig och kikade in på Youtube för att se lite härliga cykelklipp. Alla knep i världen för att göra mig pigg och på alerten inför dagen! Och en ny vecka. Efter många klipp och skratt så drog jag till slut mig ur sängen. Mörbultad var det ja.
Och som ni anar så är jag inte mindre mörbultad nu efter dagens intervall avslutning. Jag undrar egentligen hur den mystiska personen tänkte när den valde att lägga intervaller sist på en måndag. Efter en lång helg liksom som innebär sjuhelsikes mycket cyklande. Hade jag haft möjlighet att fråga den personen så hade jag lätt frågat. Synd bara att det inte går. Hur som helst. Intervallerna var stånkande jobbiga. Svetten rann och ett tag trodde jag att jag skulle brinna upp av hetta. Att dricka vatten gick sisådär, det var ju fullt fokus på intervallerna och (!) att andas! Men 60min senare så var det överstökat. Med nöd och näppe. Resultatet känns mer än godkänt efter helgens bravader och vad ska man säga? När min maskot spänner blicken i mig så vet jag att det bara är att bita ihop och köra. Något annat alternativ finns inte på denna världskarta… möjligtvis att fly landet, byta identitet och gå under jord.

5 kommentarer 2011.05.23

det gjorde lite ont, men äh, det spelar ju ingen roll.
lite mer ont kunde det ju faktiskt ha gjort utan att ha spelat roll.

Har aldrig lönat sig att lata sig, så varför skulle det gör det idag?
Gick på magkänslan och pressade pulsen till yttersta tänkbara.
Men så blev det också som det blev.
Helt perfekt alltså.

Med envishet kommer man långt – Jag vill komma längst

Cykling
medelsnitt: 77,2%
max: 93,6%

Och vilken känsla det var idag! Jag körde på stenhårt men det kändes som att flyga. Det gjorde inte ont någonstans och dessutom så kändes det som om energiförbrukningen var minimal. Av pulsen att döma så måste det på ett ungefär ha stämt dessutom. Trots en dålig natt med svårt att somna, mycket drömmande och alldeles för mycket vaknande tidigt tidigt på morgonen fram tills dess att klockan äntligen ringde så funkade det. I längden så är sådant säkerligen inte alls bra, men dagen till ära så är jag glad över att det funkade trots en kass natt. När ens innersta skriker av energi så är det antagligen bara för kroppen att hänga med, tänk er vilken krock det skulle bli annars dem emellan! Men skönt var det och fort gick det. Inte mycket alls att klaga på. Imorgon är det bara att ge sig på det igen!

2 kommentarer 2011.05.21

Vila så det räcker och blir över ska jag göra när jag dör,
så jag kör järnet nu när jag ändå kan och är mer levande än någonsin.

har aldrig förstått det där med vilodagar.
vad är det för något flummigt som det pratas om?
vila liksom, existerar det överhuvudtaget? och om det gör, vad innebär det?
jag brukar läsa om det lite här och var, ordet ”vilodag”, men jag har aldrig provat på det.
låter lite klent och slappt i mina ögon.
och sådant pysslar inte jag med. hardcore ska det vara!
eller… hur är det med det där egentligen?

Fredagkväll och jag är i matkoma. Har mumsat på thaikokosnudlar med räkor och jordnötter. Trodde att knappen på mina byxor skulle spricka, jisses! Men gott var det som sjutton och mästerkocken var såklart jag! Familjen verkade också nöjda och belåtna, då har man lyckats som kock. När man får lite stående ovationer och så. Typ. Till maten serverades dessutom en delikat sallad bestående av de så otroligt exotiska grönsakerna och frukterna: gurka, tomat, paprika och ananas. Kan det överhuvudtaget bli bättre än så?

Men ja, nu sitter jag och återhämtar mig från den gastronomiska upplevelsen. (Känner hur de fina orden haglar över mig!…sagda av mig själv dessutom) Imorgon är det upp och hoppa tidigt på morgonen för en brakfrukost och sedan är det bara att leta reda på cykeln och trampa järnet. En helt vanlig lördag alltså. Ingen rast, ingen ro. Och som en stor fet majonäsklick på det hela så har jag träningsvärk. ”Instruktionen” i kettlebells blev ju inte direkt någon instruktion. Snarare en liten långsam plågning av herr John guru av kettlebells. Pain is the word! Men av lite smärta har ju ingen dött av tidigare, så det lär ju inte jag heller göra. Så imorgon är det bara att le och njuta på sadeln.
Jag vet att det är viktigt att vila och återhämta sig, att man inte ska köra ihjäl kroppen tills den stupar av energibrist. Men det finns en del av mig som känner att om jag ändå ska vila alldeles för mycket när jag har dött så kan jag väl lika gärna köra på nu? Och ja, jag vet att det tankesättet inte är hållbart. Men det är ändå en tanke som jag gillar, som får mig att pusha mig lite mer, lite hårdare och bli lite bättre. Jag älskar ju vad jag gör! Och att hitta en balans mellan vila och träna blir svårare då, samtidigt som jag är mer lyhörd än någonsin. För jag vill verkligen inte paja min kropp. Den är ju det mest dyrbara jag äger och har. Och jag tror ni fattar att det är ett skämt när jag säger att halva vilodagar är klent och slappt, dem är ju livsnödvändiga!

2 kommentarer 2011.05.20

Du snurrar min hand. Låter mig göra små piruetter över torget.
När jag ser in i dina ögon så andas jag lugnt och tryggt.
Vet att jag är i säkerhet.
Dansen över torget fortsätter. Din hand ligger som gjuten bakom min rygg.
Piruetter och lätta steg framåt.

”Häng inte upp livet på någon igen. Du föll rakt igenom jorden när du gjorde det sist.” Orden skriker åt mig. Jag vet att dem är sanna. Att man inte ska hänga upp livet på någon annan. Man ska stå stadigt på jorden själv med båda fötterna. Stöttepelarna får finnas men långt där bak i bakgrunden. Inget mer än så. Inga krokar som man kan hänga upp sig på så man slipper falla. För försvinner dem så faller man rakt igenom jorden. Och kanske, kanske kommer man aldrig mer upp. Men jag har gjort det igen. Hittat en krok som jag har hängt upp mitt liv på. Nästan i varje fall. Jag vet att jag inte överlever en förlust av dig. Inget dig, inget mig. Jag är nästan säker. Tanken skrämmer mig en aning samtidigt som den är given. Allt vi gått igenom, allt vi går igenom och alla drömmar om framtiden. Dåtiden, nutiden och framtiden. Allt är paketerat likt ett perfekt paket från IKEA. Där är vi. I vår fulla perfektion och jag överlever inte utan dig. För då saknas det plötsligt skruvar och pluggar för att få ihop köksbordet vi köpt. Och hur bygger man ett stabilt liv när livsviktiga delar saknas? Går det ens? Jag tror inte det. Så du måste lova mig att inte försvinna och att inget händer dig. Lev och njut men var rädd om dig. Du är min andra hälft. Som jag är så evigt tacksam över att jag får ha. Jag vet att det här är fel, att jag har hittat dig som krok, men jag har aldrig älskat någon så som jag älskar dig. Så jag ber dig, bli min danspartner. Bli min danspartner för resten av livet.

8 kommentarer 2011.05.19

Allting är ju värt en chans. Även det som känns som mest komplicerat och en aningens tråkigt.
Men å andra sidan så tror jag faktiskt på det här. En del av mig gör det i varje fall.
Och kompletterande träning ska ju alltid vara intressant!

Dem som blir bäst är dem som vid flest tillfällen har lyssnat inåt när beslut ska ha fattats.
Det finns bara en väg att gå, och det är sin egna.

Någon gång i slutet av hösten som var eller någon gång i vintras, jag minns inte riktigt, så introducerade pappa kettlebells för mig. Jag fick först kolla på när han tränade med dem och sedan skulle jag själv försöka. Lite smått negativ provade jag i varje fall och skeptisk som tusan gick jag även där ifrån efter några försök. Jag kände mig mest avig när jag stod där och försökte svinga klumpen framåt och tillbaka, uppåt och neråt. Livrädd för att slå den i huvudet på mig själv dessutom eller tappa den så att spegeln framför mig skulle gå sönder i en miljarder bitar. Nästa gång när jag återvände till gymmet gav jag dem ett nytt försök. Och så fortsatte jag. Läste en hel del om kettlebells på nätet under tiden och det verkade ju vara perfekt styrketräning! Men varför kunde jag inte inse tjusningen med det?
Idrottare är ju sådana personer som prövar först och dömer sedan.
Nu har det gått ett bra tag sedan mitt första försök och en gång i veckan, på cirkelgym&indoorwalkingpasset, så tränar jag faktiskt med kettlebells. Jag känner mig fortfarande lite avig och obekväm men samtidigt känner jag att det är bra träning som stärker kroppen på i princip alla tänkbara ställen. Den fantastiska ledaren som leder passet är en riktig guru när det kommer till kettlebells. Med ett stort leende på läpparna visar han oss motionärer hur man ska göra och när han gör det ser det ju så lätt ut! Därför, denna torsdag till ära, ska jag på en kettlebellsintruktion efter mitt styrkepass. Mina förhoppningar är att mina känslor av avighet och obekväm ska försvinna. Och är det någon som ska kunna få bort det så är det han. John kan allt om dem där metallklumparna…

3 kommentarer 2011.05.19