Ännu en dag går mot sitt slut. Ännu en dag fylld av chanser och möjligheter. Ännu en dag av nya minnen och upplevelser. Ännu en dag fylld av villkorslös kärlek och närhet. Ännu en dag av känslan av att vara komplett.

Det är något som jag gillar med känslan av nytt. Som att få ett extra liv eller en extra chans. Jag vet inte riktigt vad det är i det hela för även om jag ibland vill hålla kvar krampaktigt i det förflutna så fortsätter jag sträva framåt. Av nyfikenhet. Ingen vet ju vad som väntar så jag tar ett steg framåt för att kanske få svaret. Man kan ju alltid hoppas. Jag hoppas rätt mycket och rätt ofta. Vad det än gäller så hoppas jag alltid. Det spelar inte så stor roll om det handlar om livet i stort eller livet i litet jag hoppas ändå. Alltid på det bästa. Kanske låter som om jag vore en naiv optimist ständigt i tron av att så länge man håller hoppet högt så sker alltid det bästa. Olyckligtvis ter sig inte livet så även om jag gärna önskar att det vore så. Livet går inte alltid dit man själv går, ibland får man följa med in på främmande stigar. Men vem vet om det är rätt eller fel. Egentligen. Kanske var det precis dit det egentligen var meningen att man skulle gå.
Jag följde livets stig en gång utan att vilja det. Jag följde efter trots den outhärdliga smärta det medförde. Trots att jag var tvungen att lämna något. Minnena finns kvar såväl som känslorna. Jag minns. Varje sekund. Varje beröring. Men jag valde att följa efter livet, ändå. Jag hoppades, något så innerligt, att det som väntade trots att jag inte ville faktiskt skulle vara det rätta, trots allt. Jag höll hoppet brinnande vid liv trots smärtan det medförde. Den förbannade smärtan. Trots den outhärdliga smärtan så slutar jag aldrig hoppas. Jag slutar aldrig att tro det bästa.

För varje ny dag är fylld av chanser och möjligheter. För varje ny dag är fylld av nya minnen och upplevelser. För varje ny dag är fylld av villkorslös kärlek och närhet. För varje ny dag är fylld av känslan av att vara komplett.