alla bitar börjar falla på plats.som om jag snart
har lagt klart mitt livs pussel men ändå inte.
två eller tre bitar ligger fortfarande lite fel.

Kan ni svara på den enkla frågan?

Varför satsa halvt när man lika gärna kan satsa helt?

Nyss lagat mat till ikväll och precis bytt om till kläder som ser ut att passa på gymmet. Min tanke är nämligen att spendera en hel del massa minuter där ikväll. Försöka mig till ett gym pass som går igenom hela kroppen och alla muskler. Tänkte lägga lite extra tid på mage och rygg. Varför? För att benen har fått en hel del träning så det snart börjar räcka för den här veckan. Har nött så mycket asfalt att jag drömmer om det på nätterna. Hur jag skär kurvor hit och dit och hur jag svischar nerför backar. Ni förstår grejen va? Och i både måndags och tisdags blev det en hel del massa armar på gymmet. Så nu ikväll skippar jag sadeln, cykeln, asfalten och solen. Fattar knappt vad jag själv skriver nu inser jag… men ja. Överkroppen har ett litet finger med i det hela som en del av en cyklist. Tro det eller ej faktiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta för er. Kanske den höjdaren att maten verkar ha blivit rätt lyckad även idag! Serrni! Det går framåt. Snart kommer jag lära mig hur en tvättmaskin fungerar och innan ni vet ordet av så kommer jag sitta här och skriva till er samtidigt som jag slurprar lite kaffe. Eller nej. Det där sistnämnda kommer ta en herrans massa år tills jag lär mig. Annars så är mitt liv som en stor fet smörig sol som bara skiner och skiner. Har hamnat i något underligt flyt nu. Alla dagar, med början i söndags, har flutit likt rinnande vatten. Då kan man minsann inte klaga på mycket! Ikväll tänkte jag bjuda er på lite tänkvärt eller något sådant. Djupt blir det i varje fall. Nu ska jag hoppa upp på min tantcykel och dra mot gymmet. PEACE!

man kan ju lätt tro att en bit är glömd.men det
är den inte och det kommer den aldrig att bli.
grejen är den att den bara inte får plats i mitt liv.
varken nu, imorgon eller om två dagar.