Förmiddagens pass:
5,4mil cykling

medelsnitt: 85,1%
max: 87,6%

lugnet infann sig och jag kände mig hel igen.
ingen smärta.
nu är det upp till kroppen att visa vägen.
jag slutar att känna efter.
idag var det passion ända ut i fingerspetsarna.

doften av koskit, kvittrande fåglar och cykelstek!

5,4mil av lugn och ursinnes körning. Passet på förmiddagen var tänkt till att bli exakt så. Borra ner mig i asfalten, grotta ner mig i mina tankar och bara maxa. Och det gick ju som smort. Asfalten kändes som vatten och jag som en surfare som flög fram på vattnet. Det var rena rama glädjeruset att känna farten igen. Benen orkade och inte ont någonstans! Nu är jag hel igen så det är slut på mesåkningen och dax att ta mig i kragen och krossa igen. Nu finns det inga ursäkter för att inte göra det.

Passet i sig blev som sagt en blandning av ett testpass och ett maxpass. Kan inte kalla det för tempo direkt men något åt det håller. 5,4mil där det var lite upp till bevis för kroppen att se om den höll eller inte. Skulle höften göra ont, skulle såren kännas? Men inget av den varan överhuvudtaget så efter dryga 1mil av att känna efter här och där så bestämde jag mig för att gasa. Lite som när man släpper ut kossorna på grön bete på sommaren. Vad det gäller terräng så var det mesta dels slätta med två backar. Den första var brant men kort och den andra var lång och seg men inte jättebrant. Den första gick lätt men i den andra fick jag motvind som sällskap samtidigt och snittet drogs ner en aning. Och det kändes väl lite små surt samtidigt som jag fick det bekräftat att jag uppåt fortfarande är svag trots min låga vikt.

Slutsummeringen är definitivt ett godkänt pass och lite mer där till. Kroppen verkar vara okej och jag är på hugget. Pigga ben, ett stort jävlar anamma och oändlig passion! Ikväll köttar vi vikter och klappar i takt samtidigt som vi snörar på oss löparskorna och springer. YIIIIHA!