Tittar jag i min kalender var varje dag hela den här veckan tänkta cykeldagar.
Ingen onödig irriterande måste fysträning.
Enbart cykeldagar.
Jag skulle få smeka landsvägarna och känna pulsen pulsera.
Det var tanken.

När en van idrottare inte får idrotta är varje minut en irriterande plåga.
Mm. Ni får kalla mig beroende. För jag får inte tillgodose mig själv med min älskade drog. Så ja, då och då pyr det lite ur mig. Irritation och ilska. Ibland så råkar någon älskad ut för en bitsk kommentar men andra gånger lägger jag mig halvt döende i sängen och bara stirrar upp i taket. Galet? Jag vet. Nödvändigt? Ja, antagligen. För snart kommer jag förvandlas till Spiderman och börja klättra på väggarna. Igår var jag och gästade gymmet. Det förbannade gymmet. Det var varmt, dålig musik spelades ur högtalarna och jag kan hitta sjuhundraåttiofem andra saker som var fel om ni ber mig. Men jag ska skona er. För egentligen så är gymmet jättebra och egentligen trivs jag som blåbäret i björnens mage där. Trevliga människor att heja på och bra utbud med både vikter och maskiner. Men nu pyr det ur mig. Ilskan över det jävla helvetes skit blä gruset är total. Men jag är ändå glad. För jag kunde ha blivit som en sparris eller en kålrot. Jag kunde ha blivit rädd och inte vågat igen. Men allt som kommer komma ur detta är en större och bredare passion. För jag känner mig halv nu. Även fast inget är brutet så känner jag mig halv. Som en del av mig saknas. När det onda, stela och ömma är ett minne blott ska jag krossa och visa gruset att det bara är patetiskt som försöker skrämma mig.
En irriterande plåga som med närmaste framtiden kommer bli ett minne blott.