when you drive yourself to beyond
the point of exhaustion, shit happens

Så tänk om morgondagen är min sista dag.
Alla år som egentligen skulle ha funnits kvar.
Upplevelserna, minnena, kärleken.
Du lärde mig att one lousy front flip kan vara avgörande.
Visserligen inte för döden, men för livet.

Himlen skiftar i olika blåa färger. På vissa ställen är den lite mörkar, på andra lite ljusare. Här och var finns vita moln. Men det är inte som de stora vita mjuka som man brukade måla på teckningar när man var liten. De är mer som slöjor. Slöjmoln. Likt vita skepnader som svävar där uppe. Tittar man på himlen lite extra noggrant så ser det ut som om man har missat pappret lite där molnen finns. Eller kanske att färgen höll på att ta slut. Får vinden liv så att det blåser till en aningen rör sig himlen. Antingen åt väst, ost eller kanske syd eller norr. Hur som helst så skiftar himlen i olika blåa färger.
Det var ingen stor vurpa. Lite sår här och där, skrapsår och en del blod. Men inget mer än det. Ingen hjärnskakning, inga brutna ben. Och inga ryggmärgsskador. Men en hel del tankar. På livet, på döden och aldrig har dina ord känts så nära som då när jag låg där och tittade upp mot den så vackert klarblåa himlen. Dina ord, ditt liv och dina minnen. För tre eller fyra sekunder kändes det som om världen stannade en aningen. Jag låg där och tänkte. Även om jag inte låg särskilt länge så kändes det som om tiden gick i ultraterapi. Jag hann tänka. På min värsta mardröm, på vad som hände dig. På one lousy front flip. Men jag kunde resa på mig. Haka tillbaka kedjan och sätta mig på sadeln igen för att fortsätta min tur hemåt. Jag påminner om allt du inte längre kan. För jag kunde resa på mig. Två samtal senare och jag var lugn igen. Efter öm och kärleksfull närhet av pappa och två lugnande och älskvärda samtal med mamma så var gråten ett minne blott. Blod, svett och tårar brukar det heta inom idrottens värld. Idag kom allt på bara några sekunder. Men jag är hel. Inga brutna ben. Ingen bruten ryggrad. Jag är hel. Klippet på dig har etsats fast hos mig. Även om jag inte ältar det om och om igen så finns det där, djupt inne i mig. Då och då kommer det fram. Som en påminnelse. Över vad jag faktiskt har här i livet, över vad som kan hända och över hur förbaskat tacksam samt ödmjuk jag ska vara. Det sägs att jag inte ska ha någon skuld över mitt liv eller över vad som hände dig. Men jag tänker på dig. Av tacksamhet och ödmjukhet. För när jag låg där på marken och tittade upp mot den så vacker skiftande himlen så påmindes jag mer än på länge. Väl hemma blev jag lite mer ödmjuk inför livet. För allt det erbjuder, för alla chanser och möjligheter jag får bara jag vill ta emot dem. För all oändligt vacker kärlek jag får.  För vem vet, tänk om imorgon är min sista dag i livet.