Förmiddagens pass:
2,5 lugnare cykling

medelsnitt: 79,7%
max: 86,1%

Så där ja!
Nu känner jag mig levande alla gånger om!
En fin träningsrunda i den varma vårsolen slutade tvärt med en vurpa.
En kurva, rullgrus och så pang låg jag och såg den klarblåa himlen.
Känns lite sisådär att ha vurpat men av skadorna att döma kunde det ha gått mycket värre.
Inget är brutet eller så. Bara skrapsår och ett större står på knäskålen.

when you drive yourself to beyond the point of exhaustion, shit happens

Ja, så nu vet ni att jag har hånglat med asfalten.
Men tillbaka till allt innan det. Nämligen träningspasset! Åh vilken underbart ljuvlig tur det var. Lagom tempo, inte för hårt men ändå så att fartvinden kändes. Benen var en aningens trötta efter igår kväll på intervallpasset så det här blev någon blandning av ett återhämtningspass och bara lugn körning fast ändå gasen i botten. I huvudsak var sträckan mest platt och slätta är ju, som ni vet, underbart att köra på. Men det var där jag tog det rätt lugnt. Istället gasade jag i backarna och försökte krossa dem så hårt som möjligt. Kan ju låta en aningens paradoxalt med tanke på mina ben. Men så blev det, klappat och klart som en present på julafton.
Passet blev fint, varmt och härligt i sin helhet. Jag är nöjd och ännu mer nöjd över att jag hoppade upp på cykeln igen efter vurpan. Men nu ska jag ordna lite här och gå runt för att försöka få igång benet som skadades mest. Förhoppningsvis kan jag träna igen ikväll! PEACE!