planen är att dö om sextionio år,
men om det inte skulle bli så så är
planen innan det, att leva som
om varje dag vore den sista.

Rätt och slätt rakt på.
Inga krussiduller eller fånerier.
Rakt fram i högsta fart.
Svisch svisch.
Det finns bara en väg som är rätt.

En vän sa:
”Cyklisterna på Tour de France kör med livet som insats. Det är ett spel på allra högsta nivå där ingen vet om de kommer komma därifrån levande. Men dem gör det. År efter år. Alla med samma anledning. Dem älskar vad de gör. Och när man älskar något är man även beredd att offra sitt liv för det. Annars är det inte kärlek.”

Den där sugande känslan när man vinklar ner cykeln en aningen för att skära kurvan perfekt. Suget i magen och ruset i kroppen. Skulle man försöka jämföra ruset så tror jag att det är snarlikt det en narkoman känner när han tar sina droger.  För det här är min drog. Att skära kurvor och svischa fram på landsvägarna. Häromdagen under ett träningspass kom jag på mig själv att jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är. Jag får göra det jag älskar. Hur många har den möjligheten? Och kanske främst, hur många greppar den chansen när den kommer? Men där var jag. Mitt ute på slättan och kände asfalten under hjulen. Fåglarna kvittrade och solen lös samtidigt som det kom lite regndroppar. Men de störde mig inte, snarare gjorde dem träningspasset lite mer effektfullt. Kontraster ni vet. Jag och min värld av svart och vitt där gråzonerna inte får plats. Antingen är något så eller så existerar det inte. Varför ödsla tid på något mellanting? Som att satsa halvhjärtat. När jag kände asfalten under hjulen och såg på cykeldatorn att hastigheten bara ökade så var jag i drogens esse! Där och då rusade endorfinerna i min kropp och jag skrattade högt för mig själv av ren lycka. Två sekunder senare kom det en kurva. Ett och två, vinkla ner lite, inte för mycket men inte för lite, räta upp, tänka att kurvan ska bli så rak som möjligt, igenom kurvan, fortsätta trampa, hålla kadensen. Tre och fyra. Allt det för en kurva. Så mycket men ändå så lite. För egentligen tänker jag inte alls när kurvorna kommer. Jag kör bara. Struntar i om det ligger grus där eller ej. Men jag vet att jag borde tänka mig för, borde tänka på dem jag älskar och på dem som älskar mig. För jag vet innerst inne att jag skär kurvor som om jag skulle dö imorgon. Men häromdagen tänkte jag också på vad min vän sagt till mig. Cyklisterna på Tour de France kör faktiskt med deras liv som insats. Och dem gör det för att dem älskar vad de håller på med. Jag vill inte dö imorgon, helst inte om en vecka heller och får jag önska så är det sextionio år kvar innan den dagen kommer. Men samtidigt har jag under livets gång faktiskt lärt mig att jag aldrig kommer veta hur morgondagen  kommer se ut. Kanske lever jag, kanske lever jag inte. På de där fyra sekunderna som det tar att skära en kurva som om jag skulle dör imorgon kan jag även dö. Någon helst annanstans, på ett övergångsställe, i en flygolycka eller kanske inträffar det en tsunami i Östersjön. Vad än anledningen skulle kunna vara så kan morgondagen vara min sista dag. Så jag vill leva lite som om imorgon vore min sista dag, bara för att vara säker på att jag inte missar för mycket om det skulle bli till verklighet. Jag älskar att cykla. Det är min passion och mitt rätta element att vara i. Det är där jag känner lyckan och det är där jag känner mig hemma. Så jag fortsätter skära kurvor som om jag skulle dö imorgon. Men med tankarna om att det faktiskt är sextionio fantastiska maximerade år kvar innan dess. Det här är livet i sin renaste form och jag älskar det.