tänker på allt mest hela tiden.
allt vi gått igenom och alla samtal vi haft.
men kanske mest på de, om än få, stunder vi haft.
jag vet att du inte är vem som helst för mig, långt ifrån.
men jag vet inte hur mycket jag vågar berätta om det för dig.

”Så vad skulle du säga om jag sa att jag är kär i dig?
Hur mycket av det skulle du vilja veta?
Men mest och störst är nog inte det.
Det är nog: vad du skulle svara?”

Hösten som gick har etsat sig fast inom mig.  Det var i början av oktober, andra veckan. Solen värmde fortfarande men vindarna var en aningens kyliga. Trädens löv höll på att byta färg. Från vackert gröna till varmt röda. Jag hade fortfarande sommarskor på mig och jag kunde höra hur löven var krispiga när jag gick på dem. På löven, över kullerstenarna, över bron och till dig. Som att gå från en värld rakt in i en annan. Om än ny men långtifrån främmande. Jag landade i din famn. Rakt in i din varma famn. Så som jag hade längtat. Du kommer aldrig kunna ana min längtan efter dig. Det var som om det var just dig jag väntat på hela mitt liv.
Vi hade våra med- och motgångar. Livet visade sin orättvisa sida mot oss. Som om livet inte alls ville oss väl. Men jag minns att vi stretade på i motvinden. Visserligen var och en för sig.  Så kom våren och vi hittade tillbaka till varandra igen. Motgångarna som varit skymdes  i våra minnen och vi log mot varandra. Ditt leende. Jag har många kvällar och nätter legat och tänkt på det. Tänk på vad det är med det och dig som gör mig så här. Men aldrig funnit några svar. Och så sågs vi igen. Öga mot öga i en ny fas i livet trodde jag. Men när jag åter landade i din famn var det som om allting föll på plats. Där var du. Som om vi aldrig ens skilts åt.
Och det är dig jag har väntat på hela mitt liv.