Eftermiddagens/Kvällens pass:
2,5h tempo
medelsnitt: 87,1%
max: 91,6%

1,5h fys
medelsnitt: 64,4%
max: 79,2%

två dagar kvar.
men jag är död nu. det finns ingenting av mig kvar.

Fy fan. Ursäkta mitt språk men jag menar det. Fy fan. Kaxigt sa jag innan eftermiddagens/kvällens pass att de här tre dagarna som återstod skulle bli en lätt match. Någonstans trodde jag att min energi som flödade i kroppen och hög på endorfiner som jag var skulle rädda mig från att avsky det här. Men nu är det två dagar kvar och jag avskyr det här. Jag avskyr idén om four weeks of hell och jag avskyr att jag gillade idén. Men gjort är gjort och nu är det bara två dagar kvar. Alltid lite ljus i tunneln. Om ni har läst inlägget innan detta så var planen för idag att känna sig död vid 20-snåret. Och ja. När klockan slog fem i åtta och jag fortfarande satt på sadeln så var jag död, utpumpad, kaputt, finito och avliden. Milt sagt. Även om endorfinerna med all säkerhet pumpas ut i kroppen nu så märks dem inte för av någon underlig anledning så är smärtan det som dominerar. När passet började i eftermiddags så var jag positiv till max och kunde känna hur energin flödade i kroppen. Det var lite av den där sockerdrickskänslan. Men några timmar senare så var det ett minne blott. Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag vet det, tro mig. För det var ju trots allt jag som fick den, då så magnifika idén om att känna mig död. Men ibland borde jag verkligen inte lyssna på mig själv. Ibland borde jag lyssna mer på kroppen och mindre på vad mitt mentala säger till mig. Sista delen av cykelpasset var en stort smärtbomb som exploderade i kroppen. Jag var inte hög på endorfiner utan jag var hög på smärta. Tänk er! Hög på smärta, hur sjukt låter det inte? Och att sedan genomföra hela passet trots det, är inte det ännu mer sjukt? Det är korkat, dumt, sjukt och galet. Jag tror att den där smärtbomben inte vara skickade ut enorma mängder smärta i kroppen utan jag tror även att den kapade alla signaler till hjärnan. Jag börjar känna mig lite yr i nattmössan och benen darrar lite skumt. Dessutom börjar jag se i kors och känslan är lite den att jag när som helst kommer slå huvudet i laptopen om jag fortsätter sitta här och skriva till er. Så om ni ursäktar, men jag tänkte krypa till sängs och agera död i 8h.. eller mer. Det blir nog någon timme till. Jag hoppas ni ursäktar för annars avlider jag nog på riktigt.

varför ge sig när man kan fortsätta ännu lite till?
det finns alltid lite mer att ta av.