Hela vintern har hon funnits vid min sida.
Stöttat mig. Skrikit på mig. Gett mig mördarblickar. Fått mig att kämpa ännu lite till.
Vintern har stundvis varit ett rent helvete men med hjälp av henne har jag överlevt. Funnit glädje i att sitta på en spinningcykel istället för en racer. Och hon har lärt mig att det finns alltid lite mer att ta av.
Min maskot vet hur man ska plåga mig på rätt sätt. Utan henne skulle den här vintern blivit mörk och tung.
Jag är henne evigt tacksam.

TACK!

Säsongen är igång och det går att flyga fram på vägarna i Sverige. Snön är ett minne blott och nuförtiden kan man istället höra fåglarna kvittra, känna hur solen värmer och se grussoparna framme på morgonen. Det är vår och säsongen är igång. Det som lätt glöms nu är den tuffa vintern. All snö. Jag älskar snö och det är ett måste i december men de mörka månaderna sätt sina spår mentalt när allt man vill är att ge sig ut på torra landsvägar och känna fartvinden i nackhåret. Men den här vintern har stuckit ut i jämförelse med tidigare vintrar. Den här vintern har jag haft min maskot. En fantastisk tjej som stöttar mig, skriker på mig och vet att jag kan. En maskot som är en träningsvän som är en vän. Kan man ha en bättre maskot? Skulle inte tro det va. Men nu är våren här och spinningen kommer för det mesta vara ett minne blott. Men till den stora glädjen så kommer jag få sällskap av min maskot även utomhus. Men nu är det min tur att ge tillbaka. Det ska stöttas, det ska skrikas och det ska levereras mördarblickar. Var så säker. Hon ska få känna på landsvägscykling när den är som bäst. Och jag ska ge tillbaka så mycket jag bara kan för utan henne hade den här vintern varit tung och motig. Istället blev det för det mesta en kul och givande upplevelse. Kort och gott, min maskot är den bästa och jag är henne evigt tacksam. För allt hon gjort, för allt hon kommer göra.
Bäst är vad hon är.