”Jag älskar dig nog inte längre.
Men jag älskar minnet av dig.
Du nådde in i mig dit ingen annan nåt.
Jag älskar minnena.
Av oss.
Av tiden vi fick tillsammans som vi.
Och inte som du och jag.

Lite här och där och då ibland funderar jag på dig. Fortfarande. På hösten som nyss var och på september då du kom in i mitt liv. Lite och för det mesta funderar jag på vilken roll du ska ha i mitt liv. Nu. Nu när vårt gamla kapitel är färdigskrivet och vi har vänt blad som kungen så vackert sa. Men egentligen, och det är nog det jag hakar upp mig mest på. Så vände vi nog aldrig blad. Du och jag alltså. Vi gick skilda vägar dock. Som när man klyver urankärnor med hjälp av neutroner i ett kärnkraftverk. Lite så var det nog. En neutron och så pang bom pang klövs vi. På mitten. Rakt av utan krussiduller eller förklaringar. En solig oktober dag då löven var vackert färgade försvann allt. Allt som varit. Bara så där. Jag funderar fortfarande på vad det var som hände. Men inte så mycket längre. Nuförtiden tänker jag mest i det stora hela på vilken roll du ska ha i mitt liv. Om du ska få vara en saga utan bra slut eller om du ska få finnas kvar. Som någon jag en gång älskade djupt men som jag nu bara råkar ha i mitt liv. Fast nej. Det går inte att bara råka ha dig i ens liv. Du är som klister. Klister som man vill ha i ens liv. Du förgyller tillvaron och du är magi när den är som mest oförklarlig. Ibland önskar jag att minnen gick att radera likt bokstäver skrivna av en blyertspenna kan raderas med ett suddgummi. Det händer att jag önskar att det var så lätt. Men så lite då och då påminns jag av att jag faktiskt vill ha kvar dig. Precis som du är. Att vi vänder blad, och börjar skriva en ny saga där vi är tillsammans men ändå du och jag och inget mer. Du förändrade mig den dag du steg in i mitt liv. Kastade om allt, som en tornado som for in och förändrade allt. Och jag älskade det. Ditt sätt att nå mig och din närvaro. Men det var då och nu är nu. Så jag fortsätter fundera över vilken roll du ska ha i mitt liv. Och jag fortsätter minnas dig. Precis som du var. Precis som du är.

Jag älskar dig inte längre.
Men jag älskar minnet av dig.
Du gjorde om mig.
Det måste jag erkänna.
Fick mig att känna mig på nytt född.
Men jag slutar hoppas på att det som en gång var ska komma tillbaka.
Vi är inte vi.”