Även om de flesta av oss vägrar förstå det så är faktiskt saken den, ingenting är omöjligt.

Som små barn växer vi upp nyfikna och obegränsade. Vi provar oss fram och testar på nytt om något inte går som vi vill. Vi testar var gränserna går och vi skjuter på dem för varje år som går. Som så barn pekar vi, frågar, tittar storögt och testar. Men någonstans på livets väg så förändras vår inställning till livet. Någon gång när vi har nåt en viss ålder blir det som förr var obegränsat plötsligt begränsat. Istället för att testa på något nytt när något annat inte fungerar så ser vi enbart problemen och slutar där. Skakar på huvudet och säger att nej minsann det där går inte. Antingen är det för krångligt, svårt eller kanske helt fel. Ibland är det inte så enligt oss men från samhället generellt och då faller vi för grupptrycket. Kanske tänker vi till och med att om hela världen tycker att vi är knasiga om vi gör så där så kan vi ju verkligen inte göra så. Men som små barn kunde vi. Då struntade vi i vad andra tyckte och spelade på våra egna livsfioler utan att bli varken utskällda, uttittade eller ifrågasatta. Men återigen. Någonstans där på vägen mellan små barn till vuxna blir vi propagerade med att allting inte är möjligt. Det finns begränsningar och det ska vi bannemej också få veta. Gör vi något som inte passar in i ramarna som är skapta för människan generell så ska vi minsann inte göra så, om vi gör så är vi ett självvalt offer för att bli ifrågasatta eller kanske i värsta fall till och med utfrysta. Men den stora frågan är, var förändras vi och varför? När inser vi hur vi måste leva våra liv för att bli accepterade av samhället och våra medmänniskor? Och varför måste vi spela på samma livsfiol som alla andra för att bli just accepterade?

När jag var liten visades Grynet på tv varje fredag kväll. Det var fredagsmys för mig. Hon propagerade om att allting är möjligt. Ville man prova något så skulle man också göra det. Fritt fram! Vad är det värsta som kan ske? Att man trillar och skrapar upp båda knäskålarna kanske? Men då kan man ju få plåster med Bamse på och så är det bara att resa på sig. Så minns jag min barndom. Omtanke och kärlek och sedan var det bara att resa på sig. Men så pressades även jag så sakteligen in i samhällets generella ramar. Som en produkt av ett samhälle med perfekta kanter och väl slipad. Inget mer och inget mindre. Bara så. Under ett tag levde jag så. Som en produkt av något stort. Som en vara från IKEA, packad och klar. Men egentligen, klar för vadå? För livet i en låda? Någonstans i livet, mitt emellan som litet barn och vuxen insåg jag att jag inte alls vill vara en produkt av något stort. Jag insåg att jag vill inte alls vara en vara från IKEA, packad och klar. Istället vill jag vara som förr. Nyfiken, ifrågasättande, pekande och storögt tittande på allt. På allt som existerar och på allt som livet har att erbjuda. För utanför den där lådan där alla lever som perfekta produkter med perfekta kanter redo att säljas på IKEA finns något annat. Något så mycket större. Och friare. Nämligen världen så som vi såg den som små. Obegränsad och redo att upptäckas. Det är i den världen vi kan utvecklas som människor och nå dit våra själar vill nå. För där finns inga problem utan enbart lösningar. I den världen är ingenting omöjligt.

Vi kan bara vi vill. Göra precis vad som helst, nå precis hur långt som helst. Ingenting är omöjligt.