Så, har du känt smärtan pulsera i kroppen och känt
att du ligger precis på gränsen till vad du klarar av?
Om så är fallet så har du ytterliggare lite mer att ta av.
”Jag vet att du klarar det! Kom igen nu! Kom igen nu! Sista lilla! Kom igen nu!”. Så går monologen sista kvarten. Sista kvarten av helvetet. De brinnande intervallerna som suger ur all energi i min kropp och som sista kvarten rannsakar varje lite cell som jag består av för att se så att dem inte har råkat glömma eller missa någon droppe energi. Det sägs att man inte ska vistas med människor som enbart suger energi och aldrig ger tillbaka. Intervallerna och jag har stundvis en sådan relation men så är passet över, jag har skrikit, dregglat och känt mig döende. När jag sitter där på sadeln efteråt och halvt ligger över styret i hopp om att kroppen ska återvända från det döda så inser jag, jag har faktiskt klarat det. Jag är inte död även om kroppen känns både paralyserad och död. Jag har klarat det, återigen, och jag har gjort det jävligt bra dessutom. Energin som de nyss så energisugande intervallerna ger tillbaka är magisk. Det är energi fylld av självförtroende, styrka och jävlar anamma.

Jag vet att jag klarar det här.

Jag vet att jag har vad som krävs.

Jag vet att jag orkar tills jag stupar.

Någonstans. Mitt i allt tränande så är det uppbyggandet av självförtroende som sätter den där sista lilla klicken av grädde på moset. Att förutom känslan av en växande fysik känna att man utvecklas som människa, när det kommer till det inre. Idag sved intervallerna. Jag skrek, var flygande förbannad och bad på mina bara knän till cykelgudarna om att få sluta. Smärtan var olidlig. Men ingen verkade höra mina böner eller så vill ingen höra. För det var bara att kämpa på. När det fysiska började tryta och energin för längesedan var slut så skrek jag. Högt och tydligt. Och jo minsann, där fanns ännu lite energi kvar. Det sista lilla i varje fall för en nanosekund senare låg jag över styret och trodde att jag skulle dö, kräkas, dö, kräkas om vart annat. Jag svalde och svalde, försökte rädda situationen med vatten och efter tillräckligt många sväljningar så lyckades jag. Jag klarade det. Intervallernas plågor och efterspelet av smärtattacker. Min GARMIN och jag traskar till kyrkan imorgon och firar. Med giftemål. Någon som vill komma?

vill man så kan man.
nå precis hur långt som helst.
orka precis hur mycket man vill.
sikta på stjärnorna och du kommer i varje fall nå trädtopparna.