Det är rätt coolt när man tänker efter.
Fast tänker man efter så blir det inte så coolt.
Då blir det nog mest patetiskt.
Eller inte.
Jag vet inte.
Men det beror nog inte på det.
Utan mer på att jag inte kan vara objektiv.
Inte nu i varje fall.
Kanske imorgon.
Eller inte.

AnalyseringsMatilda är igång. Vilket öde eller vilken hit, låt gå oavsett vad. För jag analyserar. Från topp till tå, från litet till stort. Svart som vitt. Hörde jag någon säga gråzoner? Vilket skämt i sådant fall. För dem existerar inte. Svart eller vitt. Hårt eller mjukt. Skadad eller inte. Varför tycks den matematiken vara så svår? Varför alla dessa kanske eller tror eller antar? Tänk i världen vet. Jag undrar om människorna är lyckligare där. Där tror jag att alla beslut fattas på magkänslan. Inga för- eller nackdelslistor. Bara så där. Hårt och rakt. Precis efter vad man själv tycker. Spelar ju ingen roll vad grannen nere på gatan tycker. Egentligen. För det är ju inte grannen som ska leva med beslutet, det är ju jag. Men ändå överväger man fördelar och nackdelar. Skriver kilometer långa listor och frågar andra om råd. Livrädd för att kanske göra fel, kanske hamna lite snett. För oj så konstigt det ser ut om hyllan inte är plan och rak efter vattenpass mått. Det vore ju ett skämt. Något för hela gatan att prata om. ”Ni vet dem där, i det där huset. Deras hylla är sned.” Men jag är svart eller vit. Jag lärde mig någonstans att inte se gråzoner, på gott och ont. Eller nej. Jag trodde att jag lärde mig det. Att se saker och ting så. Rakt på. Hårt, cyniskt och realistiskt. Men jag analyserar. Så mycket att jag tror att jag ska svimma då och då. Men då och då har jag mina stunder. Då jag struntar i om min hylla är lite sned, för vadå, böckerna trillar ju inte ner för det. Lite snett hit och dit. Väljer man fel väg så går det alltid att välja en ny. En sak som livet har lärt mig är att ingen väg är en låsande väg. Alla vägar går att låsa upp. Bara man vill. Min magkänsla brukade väga tyngst. Och den brukade inte bara utan den gör. Oftast. Men jag är ingen robot, jag är mänsklig som alla andra. Påverkas och påverkar, vad det gäller det sistnämnda så hoppas jag i varje fall. Men mänsklig är jag. För jag blöder när jag kraschar mot den hårda gråa asfalten. Då gör det ont. Jag hatar det. Smärtan. Men i svart eller vitt existerar den i allra högsta grad. Som en bergodalbana. Jag tror jag vet svaret nu. På det jag så länge analyserade. Det var aldrig inom räckhåll. Det var se men inte röra. Som vatten i öknen.