Jag önskar att jag kunde förmedla känslan, kärleken och passionen.
Att ni kunde få känna samma rus som jag känner.
Njutningen och känslan av oövervinnerlig.
Jag önskar att ni alla känner likadant, men för era speciella hjärtesaker.
Det här är min.
Att skava sadel tills benen brinner av mjölksyra.

Förälskelse. Förälskelse som är djup, trogen och besvarad. Ni vet den känslan? När fjärilarna flyger runt i ens mage och allt man vill är att vara nära. Se just det där leendet. Just den där blicken. Höra just den där rösten. När pulsen slår i taket bara man tänker på personen och man räknar sekunderna tills man ses nästa gång. Då när morgnarna är vad man längtar efter och man önskar att tiden kunde gå långsammare. Det är förälskelse på djupet som är besvarad och som har hoppet, framtiden och kämparglöden med sig. Det är förälskelse när den är som den ska vara.
Den svischande känslan av muskler som presterar på max, av hjärtat som pumpar hårt och kraftfullt,  av glädjen som är total och fokuset. Det är landsvägscykling i sitt esse. Landsvägscykling när det enbart bygger på två saker, oändlig kärlek och evig passion. Det är då jag trivs som gurkan i gurkburken. Får jag önska kan där även gärna vara lite sol, klarblå himmel, lagom värme och vindstilla. Men passion handlar om att aldrig tappa greppet, i varje fall inte helt. Så motvind, kantvind, regn, hagel.. what ever, spelar inte så stor roll. Det är inget drömläge men det är okej. Som att bo i en villa som har en tomt med bara en halv grön gräsmatta. Man stretar på, borrar ner huvudet och drömmer sig bort till varmare breddgrader. Och i nio fall av tio fungerar det, man kommer framåt och pulsvärdena blir bra. Inget drömläge som sagt, men bättre än att vara hemlös och bo i en sopcontainer. Fast så kommer en för hård motvind och slår omkull en. En smäll hit, en smäll dit. Fyra käftsmällar, fem, sex, sju och åtta. Samtidigt faller de vita flingorna från himlen och den svenska vintern är ett faktum. In mellan fyra vita väggar och i allra högsta grad dax att be på sina bara knän till världens cykelgudar om att vintern måste bli kort. Men vintern tuffar på likt ett lokomotiv och det mentala fallerar. Käftsmällarna är istället dem som haglar nu och drömmarna om varmare breddgrader hjälper inte. Men så vaknar man en morgon av att solens strålar lyser in samtidigt som smältvatten droppar på fönsterbläcket. Pirret i magen som på nytt född nyförälskelse bringar fram är ett faktum. Några månader senare är de torra landsvägarna här tillsammans med sol som påminner som sommaren och en klarblå himmel med fågelkvitter. Det är som ett cykelhjul. Det går runt runt i en superspeed hastighet. Men när jag ligger där på vägen, känner hur solen värmer mitt ansikte och jag känner fartvinden i nackhåret, då. Då är vintern ett minne blott. För i det stora hela så minns jag bara de bra dagarna. Dagarna då jag känner svischet och dagarna då jag får skava sadel mest hela tiden tills mina ben brinner av mjölksyra. Det, att enbart minnas det, det är att älska det jag gör.