planen är att dö om sextionio år,
men om det inte skulle bli så så är
planen innan det, att leva som
om varje dag vore den sista.

Rätt och slätt rakt på.
Inga krussiduller eller fånerier.
Rakt fram i högsta fart.
Svisch svisch.
Det finns bara en väg som är rätt.

En vän sa:
”Cyklisterna på Tour de France kör med livet som insats. Det är ett spel på allra högsta nivå där ingen vet om de kommer komma därifrån levande. Men dem gör det. År efter år. Alla med samma anledning. Dem älskar vad de gör. Och när man älskar något är man även beredd att offra sitt liv för det. Annars är det inte kärlek.”

Den där sugande känslan när man vinklar ner cykeln en aningen för att skära kurvan perfekt. Suget i magen och ruset i kroppen. Skulle man försöka jämföra ruset så tror jag att det är snarlikt det en narkoman känner när han tar sina droger.  För det här är min drog. Att skära kurvor och svischa fram på landsvägarna. Häromdagen under ett träningspass kom jag på mig själv att jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är. Jag får göra det jag älskar. Hur många har den möjligheten? Och kanske främst, hur många greppar den chansen när den kommer? Men där var jag. Mitt ute på slättan och kände asfalten under hjulen. Fåglarna kvittrade och solen lös samtidigt som det kom lite regndroppar. Men de störde mig inte, snarare gjorde dem träningspasset lite mer effektfullt. Kontraster ni vet. Jag och min värld av svart och vitt där gråzonerna inte får plats. Antingen är något så eller så existerar det inte. Varför ödsla tid på något mellanting? Som att satsa halvhjärtat. När jag kände asfalten under hjulen och såg på cykeldatorn att hastigheten bara ökade så var jag i drogens esse! Där och då rusade endorfinerna i min kropp och jag skrattade högt för mig själv av ren lycka. Två sekunder senare kom det en kurva. Ett och två, vinkla ner lite, inte för mycket men inte för lite, räta upp, tänka att kurvan ska bli så rak som möjligt, igenom kurvan, fortsätta trampa, hålla kadensen. Tre och fyra. Allt det för en kurva. Så mycket men ändå så lite. För egentligen tänker jag inte alls när kurvorna kommer. Jag kör bara. Struntar i om det ligger grus där eller ej. Men jag vet att jag borde tänka mig för, borde tänka på dem jag älskar och på dem som älskar mig. För jag vet innerst inne att jag skär kurvor som om jag skulle dö imorgon. Men häromdagen tänkte jag också på vad min vän sagt till mig. Cyklisterna på Tour de France kör faktiskt med deras liv som insats. Och dem gör det för att dem älskar vad de håller på med. Jag vill inte dö imorgon, helst inte om en vecka heller och får jag önska så är det sextionio år kvar innan den dagen kommer. Men samtidigt har jag under livets gång faktiskt lärt mig att jag aldrig kommer veta hur morgondagen  kommer se ut. Kanske lever jag, kanske lever jag inte. På de där fyra sekunderna som det tar att skära en kurva som om jag skulle dör imorgon kan jag även dö. Någon helst annanstans, på ett övergångsställe, i en flygolycka eller kanske inträffar det en tsunami i Östersjön. Vad än anledningen skulle kunna vara så kan morgondagen vara min sista dag. Så jag vill leva lite som om imorgon vore min sista dag, bara för att vara säker på att jag inte missar för mycket om det skulle bli till verklighet. Jag älskar att cykla. Det är min passion och mitt rätta element att vara i. Det är där jag känner lyckan och det är där jag känner mig hemma. Så jag fortsätter skära kurvor som om jag skulle dö imorgon. Men med tankarna om att det faktiskt är sextionio fantastiska maximerade år kvar innan dess. Det här är livet i sin renaste form och jag älskar det.

10 kommentarer 2011.04.29

YO HO BO!
Vaknade vid 7 och var mer pigg än på länge.
Snurrade runt i sängen lite och letade på min iPhone.
Kikade in på Youtube och hittade ett spännande klipp att glo på.
Lite carbon hit och lite carbon dit.
Nyrakade ben och svetten som rann.
Det var slutspurten på finaletappen av förra årets tour.
Efter det snurrade jag runt lite till och gluttade på en väderapp.
Sol, sol, sol och åter sol.
Sedan somnade jag om.
Hoppsansa det är inte ofta men ibland så, lite då och då.
Och idag unnade jag mig sovmorgon i två timmar.
Vaknade vid 9 och var lite yrvaken.
BO HO YO!

8 kommentarer 2011.04.29

jag har ett avtryck i mitt hjärta
som aldrig kommer kunna försvinna

Jag minns ditt leende.
Det är allt jag egentligen minns.
Ditt leende och din närhet.
Jag minns att jag hade längtat.
Det är allt jag egentligen minns.
Du kom och fanns.
Jag minns ditt leende.

Jag kommer sakna dig. Då och då kommer jag fundera över hur du mår, om allting är så som det ska vara eller om det har hänt något. Ibland kommer jag nog även fundera på vad du gör om dagarna. Jag kommer sakna våra långa samtal. Lite extra kommer jag sakna att inte kunna ringa dig. Men mest av allt. Jag kommer sakna din närhet, hela dig och allt du var och alltid kommer vara för mig. Du kom in i mitt liv likt en blixt från en klarblå himmel. Allting gick så fort vill jag minnas det. Huxflux och så fanns du där. Likt en ängel sänd från ovan. Du förändrade min värld från första gången vi hördes. Du var som mitt alldeles egna paradigmskifte. Ibland har jag svårt att förstå hur du kunde förändra mig så mycket som du gjorde, i andra stunder är det självklart att du hade den förmågan.
Ibland tas beslut på lösa grunder. Ibland tas beslut på säkra och fasta grunder. Kanske säger lagen något vist, kanske finns det bara en väg som är rätt eller kanske finns det bara en sak som känns rätt. Men ibland händer det att beslut tas utan förklaring. Att det finns någon känsla där inne. Längst där inne som inte kan beskrivas med ord men som blir en ledande guide i hur man ska göra. När dem situationerna uppstår står man som handfallen. Utan varken svar eller frågor. Någonting bara är. I vetenskapens värld skulle ett ting som det aldrig accepteras. Men i livets värld, där vetenskap slåss med filosofin, finns det utrymme för sådana ting. På gott och ont. Precis som i sagornas värld. Men här hos oss människor, i livet när det är som mest påtagligt, finns inte alltid svar på allting. Oavsett hur gärna vi önskar att det kunde finnas.
Jag saknar dig redan. Tänker på dig då och då på dygnet. Funderar lite smått över om livet ler mot dig och hur allting är. Jag vet att vi kunde ha haft framtiden, men enbart om oddsen hade varit annorlunda. Även om livet bara levs en gång och även om man då ska göra det så maximalt bra som man bara kan så finns det ibland känslor längst in i en som existerar utan förklaring. De bara är och det finns ingen att göra åt det. Och det även om hjärtat  och hjärnan kanske säger något helt annat. När de stunderna uppstår funderar jag på om det är det sunda förnuftet som talar. Men här är vi. Åtta månader senare. Åtta månader som varit likt guld i mitt liv. Jag vill att du ska veta att du fick mig att växa, bli lite bättre och lite starkare. Du fick mig att tänka till över livet, döden och vad som finns där emellan.

6 kommentarer 2011.04.28

alla bitar börjar falla på plats.som om jag snart
har lagt klart mitt livs pussel men ändå inte.
två eller tre bitar ligger fortfarande lite fel.

Kan ni svara på den enkla frågan?

Varför satsa halvt när man lika gärna kan satsa helt?

Nyss lagat mat till ikväll och precis bytt om till kläder som ser ut att passa på gymmet. Min tanke är nämligen att spendera en hel del massa minuter där ikväll. Försöka mig till ett gym pass som går igenom hela kroppen och alla muskler. Tänkte lägga lite extra tid på mage och rygg. Varför? För att benen har fått en hel del träning så det snart börjar räcka för den här veckan. Har nött så mycket asfalt att jag drömmer om det på nätterna. Hur jag skär kurvor hit och dit och hur jag svischar nerför backar. Ni förstår grejen va? Och i både måndags och tisdags blev det en hel del massa armar på gymmet. Så nu ikväll skippar jag sadeln, cykeln, asfalten och solen. Fattar knappt vad jag själv skriver nu inser jag… men ja. Överkroppen har ett litet finger med i det hela som en del av en cyklist. Tro det eller ej faktiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta för er. Kanske den höjdaren att maten verkar ha blivit rätt lyckad även idag! Serrni! Det går framåt. Snart kommer jag lära mig hur en tvättmaskin fungerar och innan ni vet ordet av så kommer jag sitta här och skriva till er samtidigt som jag slurprar lite kaffe. Eller nej. Det där sistnämnda kommer ta en herrans massa år tills jag lär mig. Annars så är mitt liv som en stor fet smörig sol som bara skiner och skiner. Har hamnat i något underligt flyt nu. Alla dagar, med början i söndags, har flutit likt rinnande vatten. Då kan man minsann inte klaga på mycket! Ikväll tänkte jag bjuda er på lite tänkvärt eller något sådant. Djupt blir det i varje fall. Nu ska jag hoppa upp på min tantcykel och dra mot gymmet. PEACE!

man kan ju lätt tro att en bit är glömd.men det
är den inte och det kommer den aldrig att bli.
grejen är den att den bara inte får plats i mitt liv.
varken nu, imorgon eller om två dagar.

8 kommentarer 2011.04.28

Hipp hipp hurra på din födelsedag!

Idag är det din speciella dag.
På den här dagen för många år sedan föddes du.
Som om det var då himlen sände en ängel till jorden.
För här är du precis som du är i din perfektion.
Med dina fel och brister som gör dig till dig.
Du har livet i dina händer och gör allt du kan och vill med det.
Lever som om varje dag skulle kunna vara den sista.
Men där finns även en framtid som du blickar fram mot.
Jag önskar dig ett nu och en framtid så ljus och fylld av kärlek.
Bara så du verkligen vet så håller jag dig kär och har länge gjort.
Idag är din dag och tänk så glad vår moder jord blev denna dag för många år sedan när du kom som den efterlängtad ängel du var.

Hipp hipp hurra på din födelsedag!

7 kommentarer 2011.04.28

6 fina mil cykling med sällskap

medelsnitt: 78,6%
max: 85,4%

Passet:

Vet ni en sak? Jag har cyklat på vägar jag inte ens visste existerade. Har sett getter jag inte trodde fanns och känt doften av koskit från kossor jag inte visste bodde där. Samtidigt har jag känt solen i ansiktet värma då och då samt några kyliga vindpustar som genast fick mig att rynka på näsan. Men det här passet var inte som alla andra. Under det här passet hade jag trevligt sällskap av Linnéa. En cyklist jag lärde känna i höstas. Hon var guide och jag, jag trampade bara. Förstår varför Örebrocyklisterna har henne som ledare i en av deras fartgrupper under deras söndagsturer för den tjejen, jisses! Guida är hon ett esse på. Och tänk er själva vilket grymt pass det blir när hon dessutom kan trampa på i en riktigt skön fart. Bättre sällskap är nog svårt att hitta. Tillsammans med henne blev det en riktigt toppen runda! Lite prat hanns med och bitvis riktigt grymt jobb. Känner på mig att kommande rundor med henne kommer bara bli bättre och bättre… om det kan bli bättre än idag?

Känslan:

Min kropp is so fucking back! Det är onsdag och jag har hunnit en del pass men trots det håller kroppen än precis som innan vurpan och jag känner mig nästan i lika grym form som innan. Det svischas hit och det svischas dit och det är lyckorus för varje kurva jag tar. Kroppen ger mig alla tecken jag vill att den ska ge. All träning lönar sig faktiskt. Ibland känns det som om jag bara tränar och tränar men det inte händer något. Men det gör ju faktiskt det! Ibland tar det bara ett tag. Min kropp är i varje fall på hugget och mentalt börjar jag känna mig som ett tåg på en räls som går rakt framåt, rakt uppåt. Det är inte mycket som går fel i mitt liv just nu och om det skulle vara något så påverkar det inte träningen vilket glädjer mig till max!

6 kommentarer 2011.04.27

du finns fortfarande inom mig
även om jag försöker vänja mig
vid tanken på ett liv utan dig.

Mät som en pannkaka och lite lagom trött där uppe på gräddtoppen!

Vad sjutton har jag gett mig in på? Lagom degig i kroppen ska jag snart ge mig upp på ett träningspass. Benen är lite trötta, huvudet är lite trött och magen upplever något som heter matkoma just nu. Känns kanske inte direkt som de mest perfekta förhållandena för träning, eller? Men träning ska det bli och upp på sadeln ska jag också. Försöker peppa mig själv med lite musik i form av U2, Foo Fighters, Dead by April och Faker. Vill ni peppa er själva med samma musik så bjuder jag på fyra låtar:

klicka på låttitlarna och njut!
Where the streets have no name
Best of you
In my arms
This heart attack

Så ja! Träning it is! Vad kul, känner mig redan lite peppad! Det bästa av allt på detta träningspass är att jag ska få sällskap av Linnéa. Henne jag berättade om i det förra inlägget som jag träffade på över en bit smörgåstårta och citrondricka om jag minns rätt. I höstas var det i varje fall. Och nu ska vi ut och surfa runt lite på asfaltsvågor. Hon har någon fin runda på lut så vi får se var det bär av, hur långt det blir och i vilket tempo. Det där tempot skrämmer mig lite för jag känner mig som sagt seg i benen. Men samtidigt kanske det är precis vad jag behöver.

Och jo, för er som undrar vad jag fyller min mage med ibland när jag äter lunch så har ni en bild här ovanför. Det är bulgur, räkor, avokado, tomat och gurka. Fina saker som ger bra energi och mättar fortare än vad man kanske kan tro. Fräscht, nyttigt och gott är det! Perfekt som lunch under en träningsdag.
Nu ska jag byta om och hoppa upp på sadeln, ut i den försvunna solen och ,förhoppningsvis, medvinden!

eller inte. jag vet faktiskt inte hur
jag vill ha det med det där.eller jo,
jag vet exakt. men hjärta och hjärna
säger två helt skilda saker.

3 kommentarer 2011.04.27

MORNING FOLKET!

Vissa dagar rockar livet lite fett här och lite fett där. Då njuter jag som mest och samlar på mig inför vad som kan komma. Idag rockar det superfett!
Hur står det till gott folk? Är ni lika livsglada som mig idag må tro? Idag är det inte mycket som känns fel asså! Faktum är nog att ingenting känns fel idag. Det är mest stort leende, lite tankar där uppe på vita fluffiga moln och så minns jag vad jag drömde i natt. Det glädjer mig. För er som är lika intresserade av vädret som jag så kan jag berätta att solen fortfarande lyser här om dagarna. Den värmer dessutom och gör så att jag får fin cykelbränna. Det kommer se kul ut i sommar när jag har bikini på stranden, kommer se ut som om jag har en vit t-shirt och vita korta byxor under! Ja, ni kan nog tänka er hur det kommer se ut. Men cykelbränna är top of the top när det kommer till solbrännor. Så solen skiner här, fåglarna kvittrar och jag skaver en hel del sadel. Idag blir det ännu mer skava sadel och cykelstek. Sådant gillar vi, så mer sådant tack!

På eftermiddagens cykelpass ska jag få sällskap av en trevlig jänta som heter Linnéa. Henne fann jag över en bit smörgåstårta i höstas och sedan dess har vi fikat lite, ätit middag, tränat och haft allmänt trevligt. Så brukar det alltid bli när man umgås med henne. På så sätt är hon lite underlig, men på ett bra sätt alltså. Jag gillar människor som henne! Så idag ska vi svischa fram på landsvägarna. Hon hade någon runda på lut som verkar bra men jag hoppas på en hel del massa slätta.

Dessutom kan jag ju bjuda på en till liten hemlis så här på morgonkvisten. Middagen igår kväll fick tio av tio här hemma. Är jag nöjd eller är jag nöjd? Känns som om jag börjar känna mig hemma i köket, någorlunda i varje fall. Det tar sig! Och igår experimenterade jag lite själv dessutom. Följde inte receptet till punkt och pricka vilket jag annars brukar göra och det lyckades ju ändå. Jag tror att det fungerar så länge jag håller mig i från kanel… varför kan jag berätta någon annan gång.

snart ska jag berätta för dig.
jag tänkte vänta en liten stund.
bara för att kunna förbereda mig.
men sedan ska du få veta vad jag känner för dig.
jag har lovat mig själv något dyrt och heligt tror jag.
nämligen att det inte spelar någon roll vad du tycker eller känner.

4 kommentarer 2011.04.27

tänker på allt mest hela tiden.
allt vi gått igenom och alla samtal vi haft.
men kanske mest på de, om än få, stunder vi haft.
jag vet att du inte är vem som helst för mig, långt ifrån.
men jag vet inte hur mycket jag vågar berätta om det för dig.

”Så vad skulle du säga om jag sa att jag är kär i dig?
Hur mycket av det skulle du vilja veta?
Men mest och störst är nog inte det.
Det är nog: vad du skulle svara?”

Hösten som gick har etsat sig fast inom mig.  Det var i början av oktober, andra veckan. Solen värmde fortfarande men vindarna var en aningens kyliga. Trädens löv höll på att byta färg. Från vackert gröna till varmt röda. Jag hade fortfarande sommarskor på mig och jag kunde höra hur löven var krispiga när jag gick på dem. På löven, över kullerstenarna, över bron och till dig. Som att gå från en värld rakt in i en annan. Om än ny men långtifrån främmande. Jag landade i din famn. Rakt in i din varma famn. Så som jag hade längtat. Du kommer aldrig kunna ana min längtan efter dig. Det var som om det var just dig jag väntat på hela mitt liv.
Vi hade våra med- och motgångar. Livet visade sin orättvisa sida mot oss. Som om livet inte alls ville oss väl. Men jag minns att vi stretade på i motvinden. Visserligen var och en för sig.  Så kom våren och vi hittade tillbaka till varandra igen. Motgångarna som varit skymdes  i våra minnen och vi log mot varandra. Ditt leende. Jag har många kvällar och nätter legat och tänkt på det. Tänk på vad det är med det och dig som gör mig så här. Men aldrig funnit några svar. Och så sågs vi igen. Öga mot öga i en ny fas i livet trodde jag. Men när jag åter landade i din famn var det som om allting föll på plats. Där var du. Som om vi aldrig ens skilts åt.
Och det är dig jag har väntat på hela mitt liv.

4 kommentarer 2011.04.26

Förmiddagens pass:
5,4mil cykling

medelsnitt: 85,1%
max: 87,6%

lugnet infann sig och jag kände mig hel igen.
ingen smärta.
nu är det upp till kroppen att visa vägen.
jag slutar att känna efter.
idag var det passion ända ut i fingerspetsarna.

doften av koskit, kvittrande fåglar och cykelstek!

5,4mil av lugn och ursinnes körning. Passet på förmiddagen var tänkt till att bli exakt så. Borra ner mig i asfalten, grotta ner mig i mina tankar och bara maxa. Och det gick ju som smort. Asfalten kändes som vatten och jag som en surfare som flög fram på vattnet. Det var rena rama glädjeruset att känna farten igen. Benen orkade och inte ont någonstans! Nu är jag hel igen så det är slut på mesåkningen och dax att ta mig i kragen och krossa igen. Nu finns det inga ursäkter för att inte göra det.

Passet i sig blev som sagt en blandning av ett testpass och ett maxpass. Kan inte kalla det för tempo direkt men något åt det håller. 5,4mil där det var lite upp till bevis för kroppen att se om den höll eller inte. Skulle höften göra ont, skulle såren kännas? Men inget av den varan överhuvudtaget så efter dryga 1mil av att känna efter här och där så bestämde jag mig för att gasa. Lite som när man släpper ut kossorna på grön bete på sommaren. Vad det gäller terräng så var det mesta dels slätta med två backar. Den första var brant men kort och den andra var lång och seg men inte jättebrant. Den första gick lätt men i den andra fick jag motvind som sällskap samtidigt och snittet drogs ner en aning. Och det kändes väl lite små surt samtidigt som jag fick det bekräftat att jag uppåt fortfarande är svag trots min låga vikt.

Slutsummeringen är definitivt ett godkänt pass och lite mer där till. Kroppen verkar vara okej och jag är på hugget. Pigga ben, ett stort jävlar anamma och oändlig passion! Ikväll köttar vi vikter och klappar i takt samtidigt som vi snörar på oss löparskorna och springer. YIIIIHA!

5 kommentarer 2011.04.26