Eftermiddagens/Kvällens pass:
2h intervaller:
medelsnitt: 85,6%
max: 91,6%

1h fys:
medelsnitt: 59,4%
max: 73,3%

mina smärtgränser är förflyttade
idag flyttade jag på dem flera hundra meter

Har ni någon gång känt svetten rinna, mjölksyran explodera i hela kroppen, tårarna bränna bakom ögonlocken och smärtan spränga sig in i varje lite cell som kroppen består av? Om ni inte har det så kan jag berätta att det är en kombinerad känsla som inte går att beskriva. En del av en själv älskar det för att man får använda sin kropp till det man älskar allra mest, en annan del av en själv hatar det för att smärtan är så total. Och vilken del som dominerar är svårt att avgöra. Å ena sidan så dominerar smärtan där och då när man sitter där eller känner skivstångens tyngd mot axlarna. Å andra sidan så är lyckan maximal. En lycka byggd på tacksamhet och kärlek. Idag kördes det intervaller på maximerad nivå där varje liten energidepå skulle tömmas helt och håller. Det var till att skava sadel och bita ihop trots att kroppen på slutet bönade och bad om att få lägga sig över styret och bara skrika rakt ut. Men där satt jag. Kände små vindpustar i ansiktet som försökte ge mig lite nytt syre och hur energidepåerna tillslut var tömda. Helt och hållet. Förutom mördande intervaller blev det brottning. Brottning med skivstänger. Vilken match va? Helt galet men ack så härligt. Ibland i varje fall. På slutet efter alla benböj, marklyft, bänkpressar, biceps, triceps och pankor så var jag totalt borta. Där någonstans bland skivstängerna och de lösa vikterna försvann jag. Kanske rann det sista lilla av mig med i någon av svettdropparna som fullkomligt regnade ner på marken. För det är något med torsdagar som gör att känslan av att vara död är ytterst påtaglig. Och det är något med four weeks of hell som gör att jag verkligen är död nu. Vad var det jag hette nu igen? Kanske kommer jag ihåg det efter att ha agerat död i 8h… vi får väl se.