Det kändes så självklart.
Precis som om det aldrig hade funnits något annat alternativ.
Som om det alltid enbart har funnits den här vägen att välja att vandra på.
Egentligen var det en ren slump.
Som ett lotteri med en vinst.
Jag råkade ta rätt lott.
Åtminstone är det vad jag tror nu.
För när jag ser min spegelbild så känns det självklart.
Kanske är det en vinstlott, kanske är det en nitlott.
Jag tror på vinstlotten.
På spegelbilden. På känslan. På valet. På nuet.