suck it up, fight like hell and believe

”If children have the ability to ignore all odds and percentages, then maybe we can all learn from them.
When you think about it, what other choice is there but to hope?
We have two options, medically or emotionally: give up or fight like hell.”

Och vem var det som sa att det finns genvägar för att förverkliga drömmar?
Ibland funderar jag på att ge upp. Att helt enkelt sluta trampa på i livet. Det finns stunder då det känns meningslöst att ens försöka för vem kan garantera att alla försök kommer leda någonstans och då helst till ens drömmar? Det finns ingen som kan garantera det. Inte ens jag själv som gör jobbet. Ibland önskar jag med allt jag har att jag skulle kunna få en skymt av framtiden. Bara för två eller tre sekunder. Få en skymt av hur framtiden blir så att min oro som ibland infinner sig stillas någorlunda. Det skulle vara skönt att ibland få veta om man gör rätt val eller ej och kanske främst, om de leder dit man allra helst vill. Ibland hoppas jag på att det skulle kunna finnas genvägar för att förverkliga drömmar. Kanske helst för att det finns stunder då jag helt enkelt funderar på att sluta trampa. För då och då infinner sig oron, tankarna och funderingarna på framtiden. Den så efterlängtade och den så fruktade framtiden. Den är verkligen bitterljuv kärlek som då och då lockar mer än allt annat och som ibland är ens värsta mardröm. För tänk om allt det här var förgäves. Tänk om alla timmar som jag har tappat räkningen på inte lönar sig. När de tankarna flyger på mig så ber jag på mina bara knän om att det för en kort stund kunde vara okej att ge upp och att det kunde finnas garantier, framtidsskymtar och genvägar.
Men.
Och det är de övervägande dagarna som jag har flest av under ett år så vill jag inte ge upp eller ha garantier, framtidsskymtar eller genvägar. Då lockas min nyfikenhet av framtiden och med lite is i magen njuter jag under tiden av nuet. De dagarna är det värt alla timmar och de dagarna finns det ingenting som skrämmer mig för jag har ju en garanti, en garanti så mycket större än allt annat. Egentligen. Jag själv. För är det inte det viktigaste? Att man tror på sig själv. För så länge man tror på sig själv så fortsätter man framåt med hoppet högt och nyfikenheten lika stor som ens självförtroende. De övervägande dagarna pumpar jag in friskt och fräscht självförtroende i min bubbla och de övervägande dagarna så vet jag att jag kommer nå dit jag vill. Inget snack om saken, jag vet. Slut diskuterat. För jag kämpar, tror och tappar aldrig hoppet. Det må låta kliché att hoppet är det sista som överger människan men samtidigt, är det inte precis så det är? Det finns bara en väg för att nå drömmarna. Kämpa så in i helvete och tappa aldrig hoppet. På att du kommer nå dit och på dig själv.