Intervaller
medelsnitt: 84,6%
max: 87,1%

m o t v i n d
det mentala har fått sig en smäll.
jag tror att jag blev överkörd både två och tre gånger.
det sägs att det som inte dödar härdar.
jag vet i sjutton om jag tror på det.
ge mig flyt.
m e d v i n d

Någon gång sa någon att kroppen och knoppen är ett och samma. Som om de lever i en symbios där de ständigt samarbetar. Vem som än sa så så har den fel. Kroppen och knoppen är två vitt skilda saker. Idag fick jag det svart på vitt. Kroppen ville krossa intervallerna och ge dem mer stryk än de någonsin fått. Knoppen hade ingenting att ge. Från det att jag satte mig på sadeln tills det att passet var slut fanns det ingenting. Inte en enda gnutta av vilja eller jävlar anamma. Glädjen var dessutom knapp. Vad har hänt? Var tog allt vägen? Del tre av four weeks of hell har påbörjats och känslorna som fanns första veckan är bortblåsta. Det är som om någon har kört på mig både tre och fyra gånger. Det är längesedan jag kände så här. Sist var i vintras om jag minns rätt. En vecka då det mentala var kört i botten. En vecka, vad är det? Egentligen. Men det är inte samma känslor som far runt i mig den här gången. den här gången skrämmer det mig. Och det är det som får mig att tänka till och inte bara gasa. Vad är det som pågår? Kanske är det mer än att träningen festar på. Kanske är det personliga känslor som spelar in. Jag vet inte, inte än. Men den här gången kommer jag inte blunda eller sticka ner huvudet i sanden. Den här gången kommer jag känna efter. På djupet.
Dagens intervaller var en plåga. Medelsnittet blev hyfsat men inte mer. Det var en enorm frustration att känna hur kroppen ville men inte psyket. Jag försökte trycka på, ge järnet och hitta djävulens horn men det blev liksom som platt fall. Tack vare att kroppen är i galet bra form så blev medelsnittet ändå helt okej och intervallerna fick ingen lätt seger. Men dem vann. Och det gör mig samtidigt riktigt förbannad. Jag är inte den som brukar ge upp. Jag brukar alltid hitta det lilla sista och klämma till enda in. Men nu är jag här. En aningen överkörd och full av frågor. Idag går jag till sängs med femtioelva miljoner frågor att hitta svaret på. Till min hjälp har jag Thomas Fogdös bok ”Möta motstånd.” Snart ska allting vara i sin ordning… det måste det vara.