Superhjältar. Du är min superhjälte. Fullt ut.
Din inställning till livet, till allt och lite mer fångar mig.
Dina ord träffar mig som raka knytnävsslag i ansiktet och ger mig kall duschar.
Du når på mig på djupet och du gör något som får gör.
Når hela vägen in till mitt hjärta.
Med dina ord, med den du är och främst, för att du är min hemliga superhjälte.

Superhjältar. Det är dem som brukar rädda människor från faror, de brukar kunna flyga och de har muskler nästintill Hulkens storlek. Samtidigt är de ödmjuka, snälla och omtänksamma. Jag har en superhjälte. Någon kanske snarare skulle vilja säga att han är en förebild för mig, men för mig lever han upp till alla kriterier som jag har för en superhjälte. Han är inte som alla andra, han räddar, kan flyga på sitt alldeles egna sätt och därtill är han både ödmjuk, snäll och omtänksam. Han är min alldeles egna superhjälte. Det är svårt att sätta finger på vad det är som exakt gör honom till min hjälte. Kanske är det för att han överlevde en livskris? Kanske är det hans inställning till livet? Kanske är det att han, precis som jag, tror att allting är möjligt? Eller kanske är det för att han är han? Jag tror på en kombination. För mig är han någon som når mig med sina ord på djupet. Han når enda in till mitt hjärta. Får mig att tänka till och verkligen känna livet i sin renaste form. Han gör så att jag vågar tänka både ett och två steg längre, om livet och om mina största rädslor. För egentligen, vad är det värsta som kan hända? Att man dör. Men vadå, det är inte så farligt. Om. Om man varje dag vågar leva. Fullt ut, maximerat. Varken han eller jag vill dö nu, absolut inte. Vi älskar livet för vad det är och för vad man kan göra med det. Och kanske är en av våra största rädslor att dö? Och kanske är det just därför vi lever som vi lever? Men han får mig att leva lite extra. Våga gå på vad min magkänsla säger mig och sluta oroa mig. Livet levs bara en gång och då kan man lika gärna leva fullt ut, på en gång, när man ändå har chansen. Ibland när jag tränar och sitter på cykeln och mjölksyran slår volter i min kropp så tänker jag på honom. På hans ord och på hans inställning. Ibland är han med mig träningspasset igenom mentalt. Jag kan höra hans hejarrop och höra hans ord på repeat inom mig. Han stärker mig och får mig att förflytta mina gränser när mitt egna psyket sviktar. Egentligen vet jag inte om han uppfyller kriterierna för att vara en superhjälte. Han har ingen röd häftig cape, han har inte muskler likt Hulken och han kan inte klättra på väggar eller skjuta spindelnät från handleden. Men han får mig att prestera lite extra, lite mer. Kämpa lite till, trampa lite fortare och våga känna ännu lite mer smärta. För han lär mig att livet bara levs en gång, att man bara har en chans att leva och att det då är bäst att man tar den. För mig är det kriterierna för en superhjälte, för min hemliga superhjälte. Han vågar. Allt och lite till. Att leva, att satsa, att överleva, att gilla läget och göra något riktigt stort av det. Trots allt som varit. Det är hjältedåd för mig. Minst lika stort, om inte större än att kunna skjuta spindelnät från handleden.

Du finns och kommer alltid finnas inom mig.
För allt du är, för allt du kommer bli.
Du är min hemliga superhjälte.