Var har rättvisan tagit vägen?
Kanske var det någon som tog den.
Eller kanske tappade vi den på vägen.
Var den än tog vägen så är den borta.
Likt ett minne som håller på att suddas ut.

•

Någon har tagit rättvisan. Gömt den eller kastat den i havet. Vad som än har hänt så är den borta och här står vi med ansiktsuttryck formade till frågetecken. Vad är det som vill oss så här illa? Egentligen vet vi, eller ja, vi har fått lära oss att det här sker då och då. Var hundrade år eller så sa någon en gång. Men det har inte gått hundra år sedan sist. Det har knappt gått ett år. Och inte ens sju år sedan vattnet sist fick sin makt. Så vad är det som vill oss så här illa? Kanske skulle någon säga att det är den befintliga orättvisan som nu pekar finger åt oss och tycker att vi minsann borde ha det mer jämställt. Med allt, pengar, mat och frihet. Eller kanske är det den ständiga strävan efter makt som nu tycker att vi istället ska samla våra trupper och gå ihop. Leva tillsammans. Acceptera alla utifrån varje enskild individ. Leva med kärlek och omtanke. Frågetecknen är många. Funderingarna och tankarna ännu fler. Alla liv. All död. Sker det här för att människan en sista gång ska få en kalldusch och ett uppvaknande om att vi måste börja leva i symbios med naturen. Är det kanske naturens sätt att säga till oss på skarpen att vi måste börja bry oss? Vad det än är som säger till oss så är orättvisan försvunnen. Människor är saknade, människor dör. Det här är livet och döden när den är som renast och mest påtaglig. För här står vi nu, handfallna och med ansiktsuttryck formade till frågetecken.
Vad har vi gjort för att få orättvisan bortrövad från oss?

Tankarna går till Japan