Gårdagens kvällspass:
60min intervaller

medelsnitt: 89,2%
max: 94,6%

Vad var det som hände? Gårdagens intervaller blev knappt intervaller. Det blev vrålkörning, om det ens existerar. Det som skulle bli tuffa intervaller med små korta dippar, ja så som intervaller egentligen är, saknade dipparna. Om jag tittar på pulskurvan så finns det bara en plan kurva. Ingen dipp men däremot finns det två toppar. Hur kunde det bli så fel? Eller ska jag säga så rätt kanske? De sista fem minuterna var som ett brinnande helvete. Vid ett tillfälle skrek jag. Denna gång var det inte för att peppa mig själv utan det var av ren och skär smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen. Till och med i nästippen. Till en början av passet kändes det riktigt behagligt och för en stund tänkte jag att jo, det här kan nog bli en rätt skön upplevelse. Köra slut men ändå inte totalt fenito. Ju längre in i passet jag kom ju mer försvann den där känslan och jag kunde känna hur hornen växte ut. Jag hamnade i min egna lilla bubbla och tillslut fanns bara en tanke: Kör tills du stupar. Och stupade gjorde jag. När 60min hade gått låg jag över halva styret och försökte trycka tillbaka kväljningarna som kom upp. Därtill försökte jag samtidigt få in lite syre i kroppen i hopp om att inte svimma.
Idag är det återhämtning hela dagen lång. Trampa på lite lugnt, behålla en fin puls och inte go crazy för imorgon väntar intervaller och tempo. Om det verkligen blir intervaller återstår att se. Och förresten, återhämtningen idag är mer än nödvändig för jag har fortfarande inte återhämtat mig sedan igår. Vad var det som hände? Inte trodde jag att det var meningen att ens maskot skulle försöka ta livet av en… eller?