Dina ord träffade mig likt ett knytnävsslag i ansiktet.
Det var en kalldusch med det kallaste vattnet som väckte mig.
Mig, mina tankar och mina känslor.
Dina ord går på repeat inom mig och jag kommer aldrig glömma dem.
Allt du inte längre har.

Ödmjuk inför livet tror jag mig minnas att det heter. Ödmjuk och tacksam i en kombination. För vad man en gång fick, för vad man får och för vad man kommer få. När jag sitter där och skaver sadel som allra mest, när svetten rinner och musklerna värker så mycket att jag helst av allt skulle vilja sluta så tänker jag på dig. På dina ord, dina tankar och dina känslor. Jag blir ödmjuk inför livet och min gamla känsla av att vara en aning odödlig försvinner. Du säger att jag påminner dig om allt du inte längre har, men saken är den, du påminner mig om allt som kan hända. Om hur fort någonting kan gå i krasch. En gång i tiden svischade jag fram på landsvägarna, skar kurvorna på det mest galna sättet och tänkt inte på vad som kunde hända. I den värsta av världar. Mitt i livet, fylld av lycka, glädje och en total livsnjutare. En aningen otacksam och allt utom ödmjuk inför livet. För jag ska kunna det här. Svischa fram och skära kurvor på det mest brutala sättet utan att något händer. Odödlig, nej – men hård som metall, ja. Landar jag på backen får jag lite skavsår, värre blir det inte. Jag har legat där förut, fått lite skavsår och plåstrat om mina knäskålar och armbågar med plåster med Bamse gestalter på. Att cykla är rutin, något jag lärde mig för flera flera år sedan. Det sitter i ryggmärgen och aldrig kommer jag glömma hur det är. Men är det när något blir rutin som olyckan kommer närmre? Du hade rutin, gjort det flera hundra gånger om. Det var ju din specialitet. Rutin, lite för mycket fart och pang. Mitt i livet, fylld av lycka, glädje och en total livsnjutare. En delvis kopia av mig själv. Jag undrar ännu en gång, är det när något blir rutin som olycka kommer närmre? Svetten fortsätter rinna, musklerna fylls sakta men säkert med mjölksyra och värken sprider sig i kroppen. Ut i varje liten cell. Jag skaver mina cykelbyxor mot sadeln och biter ihop. Njuter av att sitta där. Inte av smärtan eller värken men av att kunna sitta där. Igen. Och igen. Och igen. Och igen. ”Du påminner mig om allt jag inte längre har”. Vilket knytnävsslag det var. Den satt klockrent på kindbenet. Jag vet varför orden känns, varför de väcker mig och varför de gör mig ödmjuk inför livet. Du påminner mig om hur fort det kan gå. Om hur lätt allt kan förändras. Ett litet misstag. Ett pyttelitet misstag. Jag tror på att olyckan närmar sig när något blir till rutin. För då försvinner ödmjukheten och en del av respekten. Men du påminner mig. Om att leva, om att njuta, om att aldrig ge upp. Men kanske främst om att vara ödmjuk inför livet.