tanken var att vara död nätt och jämt.
känslan var att jag dog.
facit var att jag kraschade i sängen tidigare än på länge.
kort och gott,
jag dog.

Har ni känt döden någon gång? När syret till kroppen sakta stryps och varje liten muskelcell förlorar sin energi. Igår var jag där. I allra högsta grad. 7 dagar av distanspass, intervaller, tempo, backträning och så två återhämtningspass. 7 dagar av djävulsk träning och andra delen av four weeks of hell. Så efter 7 dagar och nästan halvvägs in på helvetet så valde jag att försöka orka hela vägen. Försökte arbeta mot min kropp och mot vad den ville. För igår under sista 10min ville den inte längre. Den ville kliva av cykeln, lägga sig i sängen och sova i hundra år. Men mitt psyke ville annat och därför piskade den kroppen ända in i mål. Resultatet av gårdagens träning var inte tipptopp men det var klart godkänt. Pulsvärdena var okej men jag är inte nöjd. Halvvägs in på four weeks of hell så märks det att jag är just halvvägs. När jag gick in i detta förstod jag att vecka ett skulle vara en dans på rosor. Fylld av energi, förväntan och nyfikenhet skulle jag slå alla pulsvärden i taket och med glädje gå in i vecka två i hopp om att den skulle bli likadan om inte ännu bättre. Men nu är jag här, långt in i vecka två och igår tänkte jag ge upp. Inga små tankar om att det vore lite skönt utan jag tänkte verkligen ge upp och medan jag satt på cykeln och skavde sadel tänkte jag hela tiden: ”Jag orkar fan inte mer nu!”. Halvvägs in på four weeks of hell och både det mentala såväl som det fysiska börjar tryta. Glädjen minskar och det känns mer som en transportsträcka till sista veckan. Men allt går enligt planen. Jag förstod att känslan skulle bli så här så väl som att jag vet att när det närmar sig sista veckan så kommer energin, förväntan och nyfikenheten komma tillbaka. Men tills dess kommer det vara några rejäla slitdagar. Och det är okej, det är okej att inte alltid leverera maximalt så länge man i varje fall gör sitt bästa.