”Ibland går tankarna. De snurrar i samma hastighet som skivan jag lyssnar på. Egentligen, vad gammaldags att lyssna på en skiva. Men den här går ständigt på repeat hemma hos mig. Peter LeMarc och hans ljuva stämma. Den är ljuv och omfamnande. Lite som att få en kram varje gång man lyssnar. Men just nu går mina tankar på högvarv. Det är smått patetiskt men jag kan inte släppa dem. Under hela dagen har de gnagt och även om jag har försökt pressa bort dem så återkommer dem. Det är som om de vill att jag ska tänka på dem. Men jag vill inte. Jag vill bara vara. Mitt i livet och ingenstans. Men tankarna maler på. Peter LeMarc’s stämma tränger in i mig och orden blandas med mina tankar. Jag minns plötsligt att det var just den här låten som gick på repeat den där natten.

Den där natten i höstas. Under dagen hade himlen varit klarblå, inte ett ända moln och solen hade värmt mitt ansikte. Jag hade haft en röd trenchcoat på mig och vita tygskor. Ett par blåa slitna jeans och en vit tröja. Minns jag rätt så hade jag varit sminkad och haft utsläppt hår. Jag hade tränat mest hela dagen lång så när kvällen hade kommit hade jag varit trött. Fruktansvärt trött. Men så hade klockan till slut blivit sängdags och jag hade gått till sängs. Krupit ner under det varma täcket och njutit. Känt hur natten sakta omfamnade mig och jag hade varit redo att möta John Blund. Men så hade min mobil plingat till. Tydligen hade jag glömt stänga av ljudet.
Peter LeMarc’s stämma hade snurrat på och orden som kom ur hans mun hade satt sina spår i mig. På något sätt hade de vaggat in mig i en känsla. I en känsla av kärlek. För det var med pirr i magen som jag hade läste smset som hade kommit från norr. Jag hade läst. Njutit. Läst. Njutit. Läst. Njutit. Där var orden. Orden från honom. I några minuter eller rätt många minuter hade vi bytt ord med varandra via sms. Pratat om väder och vind. Om hur dagen varit, om morgondagen. Inget mer än så. Minuterna hade snurrat på i takt med låtarna på skivan och så hade det blivit sen natt. Klockan hade slagit tolv och ett nytt dygn hade kommit. Men inte hade det spelat någon roll. Orden från norr hade tagit mig till en ny värld. Till en värld av kärlek.

Vem hade sagt att förälskelse alltid kommer på våren?

Nu var det höst och aldrig hade jag känt så här. Aldrig. För när klockan slagit tolv så ringde han. Där var den. Den där rösten som jag älskade att höra. Dialekten som gjorde mig trygg och säker. Trygg för att jag kände mig nära och säker för att det var just hans röst. Nu hade vi bytt ut väder och vind mot livet. I stort och litet. Om allt och lite till. För en stund hade vi pratat om det jobbiga. Om allt det som hade satt prägel på våra liv. Vi hade vågat öppna oss. Det minns jag väl. Väldigt väl.
Nästa stund hade vi pratat om framtiden. Om drömmar och mål. Om gammal kärlek och om ny. Om hur vi önskade att livet skulle bli. Vi glömde tid och rum. Skrattade och var varandra. Klockan hade slagit halvfyra på morgonen. Sakta började solen gå upp och jag kunde höra hur fåglarna kvittrade. Jag försökte kväva några gäspningar men jag hade nog inte lyckats fullt ut för efter en stund hade han frågat om vi inte borde sova så jag orkade träna när tidig morgon blev till morgon. Men jag minns att jag hade sagt att det inte spelade någon roll. Jag ville vara honom nära och helst av allt alldeles precis bredvid. Men efter många om och men hade vi tillslut lagt på. Avslutat med godnatt och kram som ord. Återigen hade jag njutit av täckets omfamnande värme, lyssnat på Peter LeMarc’s stämma och drömt mig norr ut till honom. Låtit täcket vara hans varma famn.

Skivan jag lyssnar på snurrar vidare. Peter LeMarc är kungen av kärlekens ord. De tränger in i mig och stannar mina tankar. Plötsligt vet jag varför de hade gnagt hela dagen. Varför de har vägrat fly när jag motvilligt har knuffat bort dem. Mina tankar vet min innersta hemlighet. De vet varför jag aldrig kan glömma den där natten i höstas. Och egentligen, i det stora hela, så vet dem det jag vägrar erkänna även fast jag vet att det är så. Jag förvandlades i höstas. Han förvandlade mig men jag vägrar inse det för han och jag är inte vi. Vi kommer aldrig bli vi. Det som en gång var är ett minne blott och jag försöker radera honom. Lite för varje dag. För att kunna gå vidare och leva mitt i livet och ingenstans. Han ersattes när han försvann. Men samtidigt ersattes han aldrig. För han har etsat sig fast i mig. Som ett ärr som aldrig kan försvinna. Även om jag vill. För vi blir aldrig jag och han. Vi blir bara han och jag. Var och en för sig. Längre än så blir inte den korta förälskelsen. Om det ens var en förälskelse.”